Årsdagen närmar sig...

Det börjar kännas nu. Vädret är samma.
Jag har samma kläder på mig. Samma lampor är tända hemma.
Tillbaka ett år i tiden och återupplever. Samma.
Känslorna bara ligger där. Slumrar. Väntar på att väckas vid minsta pavlovska uppmuntran.
Det luktar likadant ute. Det ser likadant ut i sjukhusets garage.
Vad gjorde vi förra året vid den här tiden?
Levde i idiotisk ovisshet, kanske. Stressade på och såg fram emot att åka till Kanarieöarna.
KANARIEÖARNA?!! Trots sammandragningar. Man bågnar av sin egen dumhet.
Förbannar mig själv för att jag inte förstod.
Så blev vi lugnade av MVC. Sammandragningar var inget att oroa sig för.
Åk till Gran Canaria. Gör det! Det är säkert bara bra.
Sex timmars flygresa gjorde susen.
Fem dagar efter hemkomsten föddes Freddie.
Resten är blogghistoria.

Men snart är dagen här, och förhoppningsvis snart förbi.
Och Freddie lever förhoppningsvis vidare, och vi förlåter oss själva lite mer.
Lite mer för varje morgon.

Lite information för dig som inte vill bli blästrad med känslor! :-)

Med anledning av de senare inläggen på bloggen, kände jag att jag behövde beskriva läget för er i klartext.  Befriat från mitt känslosprut, som finns i bloggen. :-)
Vi har under flera månader lagt märke till att Freddie inte är liksidig. Så vi sökte hjälp för det för några veckor sedan. Terapeuten upplevde samma sak och skickade oss till rehabilitering. Freddie hade ju på ett tidigt stadium två små hjärnblödningar i lillhjärnan, och det är väl inte så långsökt att misstänka att dom ligger bakom det här. Det klassas som en cp-skada, men den diagnosen är väldigt vid. För Freddies del kommer det troligtvis handla om att hon kanske har lite nedsatt funktion i en arm eller att hon inte koordinerar sina rörelser helt perfekt. Hennes balans kanske påverkas. Inget vet ännu eftersom man märker symptomen i takt med att hon utvecklas. Men Freddie är ju precis lika söt och glad och normal som vanligt, och även om vi såklart blev lite sorgsna, så är det här ingen katastrof. Så var inte för oroliga. Den rätt onyanserade bild av en CP-skada, som många med mig säkert har, med rullstol och svåra spasmer, kommer nog inte passa så bra in på Freddie. 
Vi har, märk väl, faktiskt inte blivit remtterade till en neurolog än. Fast vi redan inlett habilitering. Det är lite märkligt, men sista ordet är liksom inte sagt än. 
Det kanske var osmidigt att langa ut dom här inläggen på bloggen, men det känns fortfarande som ett bra sätt för oss att hålla vänner uppdaterade. Lite bekvämt och egotrippat :-) Så  slipper vi vara riktiga olyckskorpar när vi svarar på fina omtänksamma konstateranden att allt gått så bra med: Ja, det är fantastiskt, men hon är lite CP-skadad... ;-) 
Allt gott till er som fortfarande är vårt stora stöd. Freddie Loves You! 

CP eller inte CP... det är frågan.

Här kommer en liten uppdatering på Freddiefronten...
Vi var på KS i tisdags, för att gå med i en studie om tidig motorisk träning för små barn med CP-skador.
Vi träffade en arbetsterapeut som testade Freddie lite, genom att ge henne olika leksaker och kolla hur hon använde händerna osv. Freddie skötte sig fint. Det känns som att hon kommit igång lite, bara med den lilla träning vi givit henne. Dock kunde även terapeuten se tydliga skillnader mellan höger och vänster sida.
Vi bad henne berätta lite om vad hon ansåg att vi kunde förvänta oss. För vi har ju än så länge inte en susning om vad som väntar.
Med förlov, att ingen kan säga säkert, så upplevde hon Freddie som så pass rörlig och framförallt aktiv och viljestark, att hon bedömde det som i stort sett säkert att hon kommer lära sig gå. När, sa hon visserligen inte :-/.
Hon sa också att de färdigheter som Freddie redan lärt sig och kommer lära sig, kommer bestå om vi ser till att hon får använda dem.

Hon sa också att spasticiteten i armar och ben inte brukar öka med tiden, och det låter ju bra. Men där misstänker jag att hon kanske inte var helt rätt ute. Hur hon nu inte kan vara det...
Men jag har för mig att jag läst motsatsen. Att små barn med CP inte är spastiska från början, men blir det. Måste läsa mer, känner jag...

I övrigt så har Freddie varit frisk i nästan en vecka.
Tills inatt. Gul snuva. Tjock.
Som Stakka sjunger: Here we go again....

Och ett mer balanserat sätt...

..att säga det på, är att vi var på SÖS med Freddie häromdagen, och sjukgymnasten bekräftade det vi också uppfattat; att Freddie inte använder båda sina sidor på ett riktigt sätt. Högerarmen är tydligt efter utvecklingen hos vänstar arm och hand.
Oliksidighet. Eller CP-skada om man hellre vill. Om än lindrig får vi hoppas.
Nu ska vi börja med rörelseterapi för Freddie nästa vecka och stimulera den sidan som är lite efter.
Jag har rätt gott hopp om att det ska gå. Men vi får se. Jag har inte läst så mycket om det, så jag känner att jag har rätt dålig koll på vart det här ska ta vägen. Det finns tendenser i benen också, och då har jag förstått att Freddie kan få svårigheter att lära sig gå. Det gör ont att tänka på. Men det är bara att fortsätta älska och gå vidare. Det går av sig självt.

Remotionell

Jag blev inte överraskad. Känslomässigt hade det redan sjunkit in.
Och jag hade försonat mig med tanken. Och hoppet levde vidare i mig med full kraft.
Att det inte var så illa. Att nervernas vindlingar skulle ta vägen någon annanstans.
Dit där det fanns liv. Dit där det fanns svar.

Ändå kom verkligheten in med beskedet. Och med det, tvivel.
Kärlek och hopp är oändliga. Men rubbas lätt av ovarsam verklighet.
Kanske var min faderskärlek bara ett oönskat flum.

Men inget är trots allt bestämt. Ingen har sagt att det kommer bli allvarligt. Eller svårt.
Men någon har sagt, att det finns ett fel.

Långsamt, långsamt tar nog hoppet över och ger kraft till oss att börja verka igen.

Friskus?

Nu har det kanske äntligen hänt. Äntligen vänt. 

Freddies näsa har slutat rinna och även om hostan river och hon kräks ibland, så är hon en glad och pigg baby igen. Återigen tycker jag att hon utvecklats lite extra under sin sjukdom. Några nya ljud har hon tydligen samlat på sig och är det inte så att högerhanden flaxar lite mindre nu när hon söker efter något?

Vi klarade oss igenom med höjd huvudända, nezeril, mängder med koksalt, lite alvedon och en fantastisk maskin som vi fick låna på SÖS. Den förångar koksalt som Freddie sen kan duschas med och inhalera. Som en jättestor nässpray på avstånd, skulle man kanske kunna säga. 

Imorgon ska jag och Freddie till SÖS för en liten återkontroll av hennes arm och hand  motorik. 

Det är faktiskt på vårt eget initiativ, då vi tycker att det blir allt tydligare att hon inte utvecklas helt liksidigt. 

Om det skulle vara så, vill vi inte vänta med rehabiliteringsträningen. 

Idag var jag också på KS för ett möte med Föräldraföreningen. Det regnade och stormade och jag stod en stund utanför byggnaden med neoavdelningen i spöregnet och tittade upp mot fönstret där Freddie låg förut. Då var det vinter. Nu ligger ett annat barn där. Förhoppningsvis varmt och tryggt i sina fliesfiltar med skötsamma händer omkring sig. Vi tänker på er. 

Hur mycket kan hon egentligen...?

Hon var nästan frisk i nära två dagar. Sen började hennes näsa rinna igen. Vi blev oroliga att antibiotikakuren inte tagit och att vi skulle behöva ge henne en till, på en gång. Men snuvan var inte gul, utan färglös och lättflytande, så symptomen tydde mer på att det var ännu en virusinfektion. Mönstret gick igen från förra gången. Slem. Snor. Kräks. Snorsug. Nezeril. Hög huvudända. Mycket vätska. Alvedon om feber. Räkna andetag och kolla indragningar osv osv...
Och nu sitter jag här. Räknar andetag. Kollar indragningar. Känner på pannan. Lyfter upp henne om hostattackerna kräver det. Trött på skiten.
Men...jag kunde inte känna mer ömhet för någon annan.
De sista veckorna har vår Freddie krupit ur sitt spädbarnsskal och visat vilken människa vi ska umgås med resten av våra liv. En liten skön varelse. Snabb till skratt. Rolig. Duktig. Envis. Tapper och Underbar. Ett Underbarn.
Hon hänger snett ut från axeln och sträcker sig ut efter åtråvärda troféer. Hon spanar ständigt och har ett uttryck av "Åh, kolla!...aha, jaha, jaaa!" mest hela tiden.
Först tyckte jag att det var märkligt att hon orkade utvecklas så mycket när hon samtidigt var förkyld, men det var nog inte så mystiskt. Hon har nämligen behärskat alla de där sakerna länge. Det är vi föräldrar som utvecklats och gått vidare. När vardagen förändras tvingas vi se på henne med andra ögon och då upptäcker vi allt vad hon lärt sig. Detsamma inträffade faktiskt alltid med Freddies storebror. När vi flyttade, eller reste till nya platser växte han alltid lite för varje gång. I våra ögon.
Skillnaden mot nu, var att jag då tog det för självklart att han skulle utvecklas och bli stor.
Det gör jag inte nu. Jag blir glad när Freddie klarar saker. Men förvånad, som att jag inte väntat mig att hon också skulle växa. Men det gör hon. Och jag står bara och ser på och låter henne bli.
Det är inte likt mig. Fåfängt har jag trott mig kunna försöka förutse, förebygga, förhindra och förändra. Det har inte sällan blivit till tvång.

Men nu längtar jag efter att hon ska bli sig själv igen. Det är väl inte för mycket begärt..
Plötsligt minns jag något de brukade säga till oss på Neo. Att "hon blir starkare för varje andetag"
Det var trösterikt då. Och nu. Fast febern gör henne lite väl ambitiös...

För en kvart sen...

...var Freddie nästan sig själv igen.
Nu kräks hon. Goddammit. Och den här gången är det inte pencillinet.
Slem...slem...slem...

Andra förkylningen....

Så var det vår tur. Att kasta in handduken och ringa SÖS och be att få komma in med Freddie. Inte för att det är tufft eller smart att vänta för länge, för det gjorde vi inte, men vi hade hoppats att klara av den här förkylningen också. Den första kom i augusti och varade bara i ett par tre dagar. Freddies luftvägar blev aldrig angripna och det mesta stannade vid snorig näsa och lite allmän vissenhet. Då hoppades vi att hon inte skulle vara så infektionskänslig och att alla förkylningar skulle bli så. 

Nu har vi nått lite mer visshet. 

Den andra förkylningen hade ett helt annat förlopp. Först snorig i en vecka och när vi hade börjat slappna av, utvecklades den plötsligt till den blötaste förkylning jag någonsin sett. Det var som att Freddie var våt från hakan upp till hårfästet. Ögonen rann och allt var bara slem och snor. Och kräks. För kräks gör barn som inte hostar upp slemmet från halsen ordentligt. På hallmattan, på vardagsrumsmattan och i min frus skor. Men det är ok Freddie. Du hängde med hela tiden och blev aldrig slö. 

Efter tre dagar verkade Freddie ha ont. Vi kunde inte lägga ner henne, utan fick gå med henne på axeln hela tiden. På nätterna sov honn bara korta pass och vaknade ledsen däremellan. 

Hade hon ont i magen? Eller var det öronen? Var hon hård i magen för att hon inte fick i sig tillräckligt med vätska? Det var dags att ringa!

Väl inne fick vi ett fantastiskt mottagande. SÖS har en enhet som kallas BPD-teamet dit alla prematura barn är knutna. Det medför att man kan ringa direkt till avdelningen och få prata med en sjuksköterska som bokar in en tid snarast möjligt. Jag tror inte att alla sjukhus erbjuder den möjligheten, men det borde vara standard. Egentligen för alla barnfamiljer. 

Doktorn kollade upp Freddie rejält och tog en mängd prover. Det var inget snack om att vi kommit in för tidigt, utan alla tyckte att det var bra att vi var där. Det kanske det var också.

Freddie blev slutligen beslagen med extrem snuva och ev.öroninflammation. 

Antibiotika, Kåvepenin, blev utskrivet som Freddie först kräktes av. Det gör tydligen nästan hälften av alla barn, för den smakar så illa. Men Kåvepenin är ändå ett skonsammare antibiotika mot barnens tarmflora. Och vad jag läst mig till, visar mycket av dagens forskning på, hur otroligt viktigt den är.  

Det hela slutade med att vi fick ett annat antibiotika, Animox, som smakar bättre. Samt en inhalator för NaCl, som visade sig vara otroligt effektiv. Särskilt nattetid.

Nu mår Freddie bättre. Troligtvis inte tack vare antibiotikan för den har nog inte hunnit verka än, men vi tar den ändå, ifall något annat skulle tillstöta. Tarmfloran får vi försöka rädda med probiotiska droppar och yougurt.

Det kändes ok att vara tillbaka på sjukhus. Än en gång satt jag i en stol och stirrade på små detaljer i min dotters kläder. Tittade ut genom fönstret. Räknade ventilationsintag. Var den jobbigaste pappan, om inte i världen så i Stockholm. Inte så att jag är dum. Men jag ältar besluten minst en gång för mycket. Så att de stöts och blöts tillräckligt. Och eftersom alla beslut har en upp och en nersida så finns det alltid en del att prata om. Dom är bra tappra, sjukhuspersonalen. 

Sju kilo...

Freddie har passerat sju kilo. Milstolpe! (Alla kilon är milstolpar!)
Hon utvecklas i stort sett som hon ska, men ligger lite efter med motoriken i sina armar. Hon använder i stort sett bara vänsterhanden att gripa med och högerhanden är oftast fortfarande knuten.
Men vi tränar henne då och då genom att lägga leksaker på högersidan, och då kan vi oftast få igång armen lite.
På grund av utvecklingen med armen kommer vi gå på lite extrabesök på SÖS under hösten.
Annars klarar Freddie följande: Rulla runt. Säga Ba ba. Prutta med munnen. Nästan sitta med stöd. Leka med sina fötter. Leka tittut. Äta gröt och puré. Nästan hålla flaskan själv.
Lite efter kanske för en niomånadersbebis, men helt ok för en femmånaders. Och det är ju så vi räknar!
Under en kort period jobbar både jag och min fru heltid. Helt vansinnigt så klart, men vi är frilans och har svårt att välja. Så nu har vi en barnvakt på halvtid som kommer några timmar varje dag.
Vi var lite oroliga för hur Freddie skulle hantera det, men det har gått jättebra,
Vi tog det lugnt och introducerade barnvakten succesivt tillsammans.

Amningen är i stort sett helt utfasad.
När vi låg på KS läste jag i någon studie att prematurer som inte kommit upp i amning ordentligt oftast inte ammar överhuvudtaget efter ett halvår. Jag minns inte de exakta siffrorna, men så här i efterhand känns det så uppenbart varför det är så svårt att kombinera modersmjölkersättning och amning.
Och det är helt enkelt för att ersättningen är för söt och för lättillgänglig. För lättdrucken ur flaskan.
Det finns amningsflaskor där barnet måste suga mer och där det inte rinner mjölk om inte barnet anstränger sig. Jag tror att det var medela som sålde dem. De kan nog vara ett hett tips för de som ska börja samma resa som vi nu. Att ersättningen sen är söt är ju inte så mycket att göra åt. Om man inte jobbar på Nestlé.

Till sist: Idag var jag på mitt första styrelsemöte i Prematurföreningen i Stockholm/Uppsala.
Vilket gäng! Om ni inte gått med i prematurföreningen ännu, gå in på hemsidan www.prematur.nu och gör det!

Vänta och se, igen.

Ligger här med Freddie på bröstet. Hon sover. Mycket.
Och är inte riktigt sig själv.
Eller, hon är sitt stökiga och oroliga jag. 
Det känns som att förkylningen inte riktigt gått ur kroppen på henne än, och jag hoppas den inte tar ny fart. 
När hon vaknar skriker hon intensivt, så det verkar som hon har ont någonstans.
Magen? Huvudet? Halsen?
Ingen vet...vänta och se. 

Nu när hon ligger här är hon otroligt lik den lilla varelse som,
för bara fyra månader sedan, låg i liten liten mössa
och fliesfiltar på mitt bröst på SÖS och drömde. Något. 
Nä. Jag kan inte riktigt fatta att det är hon. 

Kämpa på nu lilla vän så kanske jag kan få glömma den här orosdagen också. 

Vänta och se...

Nu har vi varit hos doktorn med Fredrika och vi möttes av både dietist och sjukgymnast. Superbra. All vikt och längd och huvudomfång såg jättefina ut. Freddie väger ju som sin korrigerade ålder dvs som en 4,5 månaders bebis.
Lungorna lät också fortfarande bra. Faktiskt trots att hon var förkyld förra veckan för första gången. Det måste ha varit en lätt infektion, men ändå.
Sen var det det här med motoriken. Hon kan nog anses vara lite sen med sin motorik i armarna och händerna. Hon griper ju inte kontrollerat än. Men det blir ju faktiskt bättre. Vad gällde spasticiteten i ben och armar tyckte de att hon var ok. Det har ju också gått tillbaka otroligt mycket sista månaden.
Men vi fick i alla fall ett extra inbokat besök vid åtta månader, för att följa upp det.
Jag ser ju hur hon är. Hur hon är världens undebaraste tjej. Stark, godmodig, rolig och snäll. Men att hon har lite knasiga saker för sig ibland. Men det gör inget. Vad som kommer blir min framtid. Häromdagen blev jag så lycklig, när jag tänkte på att vi faktiskt givit Storebror det jag önskade mig så svårt när jag var liten. En lillasyster. Och han vet att uppskatta henne. Det vet jag.

Sova?

Det vore bättre om jag somnade nu. Det är en stor dag imorgon. Men ingen annan än jag vet det, kanske. Det vore bättre om jag var pigg imorgon. Så jag orkar med med det stora. Och det lilla. Fina Freddie. På undersökning. Sista? Ingen vet...
Undrar vad dom kommer säga om hennes rörelser. Dom som jag lärt mig att älska. Och vad ska dom säga om hennes huvud. Är det för litet? Det känns bra när jag luktar på det.
Samma som alltid. Vill inte veta. Men måste få veta.
För jag är vuxen. Och måsta ta ansvar och mogna beslut.
Som, att jag verkligen borde sova nu...

Hålla ihop händerna....

Den sista veckan har Freddies koordination blivit aningen bättre.
Hon kan öppna och sluta sin vänsterhand, koppla ihop händerna framför bröstet och
leka med fingrarna!
Reflexen att skjuta ifrån med benen är inte riktigt där än och hon har fortfarande "gångreflexen" kvar
på ena benet.
Faktum är att det känns som vår hemsnickrade sjukgymnastik hjälper lite, för vänster arm är inte lika spastisk och den känns mycket mer avspänd, efter att vi gympat lite.
Det ska bli intressant att se vad de tycker på SÖS vid vår nästa kontroll om två veckor.

Annars är amningen tyvärr fortfarande på nedåtgående. Nu ammar Freddie bara på morgonen och någon enstaka gång under dagen. Jag vet inte om det är någon som klarar att kombinera mjölkersättning och amning för det är ju så uppenbart att hon tycker mjölkersättningen är sötare. Och vi är ju lite sockersvaga i min familj...
Det är tom så att hon ratar bröstmjölk om vi häller upp den i en nappflaska!
Så nu pumpar E ut och så blandar vi det med ersättningen.
Kanske inget hållbart alternativ, men vi kör så länge det går.

I helgen fick jag egentid när E reste bort med barnen. Det var otroligt skönt.
Två dagars segling kan göra underverk med tålamodet, men
den första vanliga dagen efter, har jag inte så mycket tålamod ändå, känns det som.
Det är nästan lite tyngre.
Som att man fått smak för egentid, och har svårt att hitta tillbaka.
Lite sjåpigt, eftersom jag tycker barnen är fantastiska och jag får skylla mig själv som skaffat dom.
Men "the best is the enemy of the good"!

Mjölkersättning/Amning

Jag har just lagt vår lilla fina tjej. 6170g. Snart fyra månader.
Inte illa för en som vägde knappt 600g som minst, så hon har tiodubblat sin vikt.
Varifrån hon fått näringen är det inget tvivel om. Mat är dödligt allvar och hon äter alltid till sista droppen.
Men nu har hon för första gången börjat rata bröstmjölk till förmån för mjölkersättningen.
Egentligen är det inte märkligt. Hon väljer på samma sätt som alla människor som är trygga och har god tillgång till mat.
Hyra en rulle istället för att gå på teater, att äta hamburgare istället för grönsaker eller titta på TV istället för att springa. Enkelt och snabbt.
Men vi vill att hon ska få i sig bröstmjölken.
Från början trodde vi att hon bara hade problem att växla från MAM-flaskorna till bröstet, men när vi fyller en MAM-flaska med utpumpad bröstmjölk ratar hon den också.
Allt började med att min fru, för en månad sedan, var tvungen att resa bort i 24h på jobb. Jag hade tagit hand om Freddie så mycket, och hon åt redan hälften ersättning, så min fru pumpade ur och åkte. Jag ordnade lyxtillvaro för Freddie med mat varannan timme, lek och bus och ostörd sömn. Det gick jättebra.
Lite för bra.
För sedan dess är inte bröstmjölken inte förstahandsvalet. Hmm... ett halvårs strävan med bröstpumpar, medicin och amningsträning förgäves efter 24 timmars amningspaus?
Vi tänker i alla fall inte ge oss. Det känns superbra att hon får i sig lite antikroppar genom bröstmjölken och det lilla skyddet vill vi behålla.
Så tills vidare testar vi med att dra ner lite på ersättningen igen, pumpa ur några gånger om dagen och blanda i de vanliga målen och amningsträna.
För det lönar sig nog inte att förklara skillnaden mellan lust och vilja för henne just nu...

Från 11:e mars 2011. Anknytning.

Jag ser på dig men jag ser dig inte.
Du är där men du flyr mig.
Nu tittar jag på dig. Jag svär. Rakt på dig.
Och ändå ser jag bara sängen du ligger i och lakanet du ligger på.
Jag måste komma närmre.

Varför tar det sån tid?

Men om jag lägger mig alldeles bredvid dig.
Så nära att jag hör dig.
Det svaga ljudet av att du lever.
Så nära att mitt hjärta är alldeles intill ditt.
Bara lite hud och tyg emellan.

Så. Långsamt tar du plats inom mig.
Och jag bryr mig. Om dig.

Har jag varit borta ett tag?

Den första juni slutade jag jobba och gick på semester. Samma dag slutade jag att skriva om Freddie. Nu börjar jag igen. Varför jag slutade vet jag inte. Det var inget medvetet beslut, men jag kände att det inte fanns något mer att skriva. Det var inte riktigt sant, för de fanns massor. Kanske kommer det upp under hösten.
Minnet av den dramatiska vintern och våren börjar blekna. Nu är Freddie en rätt stor tjej. Nära sex kilo tung. 68 cm lång och fantastiskt söt. Att hon kommer finnas kvar hos oss nu är lika sannolikt som för alla andra barn. Hon ler och hon skrattar fint när man kittlar henne under armarna. Tittar på lampor.
Men jag kliver utanför varje dag och undrar hur hon mår. Om de små hjärnblödningar hon fick kommer sätta några spår. Hur små de än, var satt de i lillhjärnan och de är aldrig bra, har jag förstått. Lillhjärnan styr kroppens motorik och eventuella avvikelser märks ofta inte förrän barnen blir större och utmanas motoriskt.
Det är nog det hösten och nästa vinter kommer handla om. Motorik, kognitiv förmåga och utveckling.
Redan nu är det så att Freddie inte är helt liksidig och att hon har små spasmer i sin vänstra arm och sitt vänstra ben. Men vem vet. Det är tillräckligt mycket för att vi skulle ha sökt BVC för länge sedan med storebror, men nu vet vi ju vad bakgrunden så nu väntar vi bara och hoppas att det ska försvinna. Det verkar bli bättre...
Under tiden gör jag lite egna gymnastikövningar med henne. Den arm som gärna böjer sig inåt övar vi på att böja ut och det ben som är stelt får sparka lite extra. Jag tänker att musklerna behöver lite stretch och variation och att det kanske sänder någon slags impulser tillbaka till hjärnan att de rörelserna också är bra att ha.
Freddie har hållit sig frisk under hela sommaren. Eller, vi har hållit henne frisk. Eller, vi har hållit oss undan.
Det har varit smärtsamt ibland, och vi har gjort många närstående och vänner besvikna med inställda möten och resor. Men vi hade inte gått vilse i orosland. Det var ett aktivt och medvetet beslut att göra allt för att hålla henne frisk fram till hösten.Det är ändå så att ingen ännu vet hur Freddie skulle reagera på en infektion. Kanske får hon astma och får börja med inhalationer för några år framöver. Kanske skulle vi behöva bo på Sacchska igen. Kanske inte. Vem vet. Men.
Jag känner att det vi gjorde, var värt det. Kanske kommer andra förstå det så småningom.

Mona, sommarnatten och...

Dina guldbruna ögon, sommarnatten och Mona Lisa... ni är inte ens i närheten.
I lördags såg vi det som resten av världen missade.
Det finaste leendet som vi längtat efter så mycket.
Och efter det har vi fått se många många fler.
Jag tror inte att jag kan beskriva allt som rymdes i den där lilla krökningen, men
själva det var stort och fint med ett litet joddel på slutet.
Tack Freddie!

Dagis or not dagis...

Fredag. Vi har ännu en vecka bakom oss, och även om jag jobbar i helgen så är det ändå lite magiskt med fredagar. Konstigt.  Den stora skillnaden för oss är att vi inte har någon barnvakt till storebror.  
Vi funderar mycket över när han ska få börja på dagis igen. Han har varit hemma i två månader nu, och det är inte mer än tre veckor kvar innan sommaren. Efter sommaren ska han dessutom byta avdelning. Så just nu lutar det åt att vi behåller honom hemma. Och hoppas att han inte saknar allt för mycket av lek och kamrater. Han har ju kamrater hemma bland grannarna också. 
Vi har lite dåligt samvete för att han inte är på dagis, invaggade som vi är i uppfattningen om att dagis är den bästa platsen för ett barn att bli redo för livet. Jag vet inte. Fungerar verkligen dagis så bra? Vi upplever att på många sätt faktiskt mår bättre hemma. Han är piggare, utvecklas mer verbalt och är inte minst mindre sjuk. Förut kunde han
ofta vara helt slutkörd när han kom hem från dagis. Mest på ett mentalt plan. Då orkade han knappt vara med oss. 
Nåja, dagis är ju ett måste om man vill jobba samtidigt som man har barn. Men egennyttan för barnen med dagis kanske kan diskuteras och konceptet dagmamma börjar kännas mer och mer attraktivt.