Nej...jag har inte skrivit på länge. Jag vet. Men nu gör jag det. Olika anledningar har fått mig att vilja börja igen. Inte att något är mer traumatiskt. Allt är egentligen bättre än någonsin, om man tänker på de sista två åren. Men jag kanske behöver skriva av mig...
Vår lilla tjej är ett mirakel. Inte bara för att hon klarade sig, utan för att hon är så fin och glad och tapper och modig. Och söt. Hon lindar mig runt sitt lillfinger. Jag vet, det är patetiskt.
Hon går. Hon pratar lite. Hon leker och vill vara med. Och hon är CP. Så är det.
Hon kommer vara det. Och det finns dagar då det fortfarande skär i hjärtat, och det finns dagar då det är stilla. Tiden formar. Man förlikas och känner förtröstan.
Det kommer i små doser. Just när vi tror att vi visste var hur mycket CP hon är, så lär hon sig något nytt. Eller så visar hon en liten spasm, eller något hon inte kan.
Vi kan inte välja. Hon är vår dotter. Oändligt vår. Man vi får lära oss att roll with the punches - att ta smällarna som de kommer.
Något som dock aldrig är välkommet, är att börja fundera på när hon eventuellt fick syrebristen som eventuellt ligger bakom CP-skadan. Eller om det är hennes hjärnblödningar.
Jag hade en kängurustund med henne på SÖS när saturationsmätaren var trasig. Och eftersom det dröjde ett tag innan jag uppmärksammade det var hon rätt medtagen när jag upptäckte det.
Var det då...?
