Mona, sommarnatten och...

Dina guldbruna ögon, sommarnatten och Mona Lisa... ni är inte ens i närheten.
I lördags såg vi det som resten av världen missade.
Det finaste leendet som vi längtat efter så mycket.
Och efter det har vi fått se många många fler.
Jag tror inte att jag kan beskriva allt som rymdes i den där lilla krökningen, men
själva det var stort och fint med ett litet joddel på slutet.
Tack Freddie!

Dagis or not dagis...

Fredag. Vi har ännu en vecka bakom oss, och även om jag jobbar i helgen så är det ändå lite magiskt med fredagar. Konstigt.  Den stora skillnaden för oss är att vi inte har någon barnvakt till storebror.  
Vi funderar mycket över när han ska få börja på dagis igen. Han har varit hemma i två månader nu, och det är inte mer än tre veckor kvar innan sommaren. Efter sommaren ska han dessutom byta avdelning. Så just nu lutar det åt att vi behåller honom hemma. Och hoppas att han inte saknar allt för mycket av lek och kamrater. Han har ju kamrater hemma bland grannarna också. 
Vi har lite dåligt samvete för att han inte är på dagis, invaggade som vi är i uppfattningen om att dagis är den bästa platsen för ett barn att bli redo för livet. Jag vet inte. Fungerar verkligen dagis så bra? Vi upplever att på många sätt faktiskt mår bättre hemma. Han är piggare, utvecklas mer verbalt och är inte minst mindre sjuk. Förut kunde han
ofta vara helt slutkörd när han kom hem från dagis. Mest på ett mentalt plan. Då orkade han knappt vara med oss. 
Nåja, dagis är ju ett måste om man vill jobba samtidigt som man har barn. Men egennyttan för barnen med dagis kanske kan diskuteras och konceptet dagmamma börjar kännas mer och mer attraktivt. 

Sjätte sinne?

En bra dag. Tack vare sol och värme eller snarare trots sol och värme. Vi har haft Freddie i skuggan så klart, men hon har ändå blivit varm och vi har givit henne extra vätska. Spätt ut mjölkersättningen lite. Jag vet inte om det är ok. Om det kan bli problem med hennes saltbalans osv, men än så länge fungerar det bra.
En bra sak vi använder oss av när vi gör mjölkersättning, är en vanlig digital hushållsvåg. Då slipper vi mäta så förtvivlat med decilitermått och det är lättare att hålla rent när man slipper blaska. Man måttar bara upp pulver med skopan som följer med paketet. Tarerar vågen (nollställer) och fyller på så många gram vatten man vill ha. Blandar. Det fungerar jättebra. 30g. vatten till en skopa.
Om man är riktigt ambitiös och har en exakt hushållsvåg kan man väga pulvret också och hälla i vatten efter.
En skopa väger 4,3 gram och behöver 30 g vatten. Förhållandet är alltså c:a 1:7.
Om man råkar hälla upp 5g pulver, så gör det ingenting, för då häller man bara på 35g vatten osv...ja, ni fattar... Jag är en nörd.
Freddie nöjer sig fortfarande bara med att bli buren. Eller ligga väldigt nära någon i sängen. Hon är otroligt perceptiv och reagerar direkt om man flyttar på sig. När hon ligger bredvid mamma i sängen kan hon sova fyra timmar i sträck, men om mamma går på toaletten, tyst som en mus, vaknar hon ofelbart.
Idag hade jag fått henne att somna i vagnen. Vi var i köket och jag satt och jobbade med datorn. Efter ett tag tassade jag ut för jag skulle gå och hämta en sak. En minut senare var hon vaken....
Har hon bara otroligt bra hörsel eller använder hon sig av telepati?!
Jag är inget new-age fan, men den som lever får se.
Och just nu är vi så glada för att Freddie gör det!

Bättre idag...

Freddie är bättre idag. Inte lika rosslig och piggare.
Skönt med falsklarm.
Vi är också piggare.
Bara familjekaos en gång på hela dagen! :-)
Imorgon går Freddie in i vecka 44. Och på torsdag fyller hon en månad.
Stort!

Hes Freddie igen...

Hmm...nu är det så där svårt igen. Freddie är hes. Ingen feber. Inte märkbart snuvig. Lite rosslig kanske. Och alltid alltid under en helg, så att ingen finns att ringa. Och att ringa sjukvårdsupplysningen känns rätt lönlöst.
Så vi avvaktar.
Det är måhända rätt strategi, men jag är rädd att det beror på något annat också. Att vi är trötta. Vi orkar inte riktigt ta tag i problemet. Inte åka till akuten.
Det har alltid varit min käpphäst, att alltid välja handling före passivitet. Det viktigaste är alltid att göra något istället för farliga ingenting. Passivitet orsakad av trötthet leda, lättja eller ouppmärksamhet har alltid varit förbjuden. Hur många gånger har jag inte frågat mig själv om det var hösttrött fälgkörning som gjorde att vi inte märkte att något var fel med graviditeten, veckorna innan Freddie föddes.
Men, säger någon. Hur kan man leva så? Med en sån press på sig själv?
Det kan man kanske inte. Inte nu. Så vi får ta det som det kommer nu.
Kanske är det så att vi har blivit luttrade och har mer is i magen.
Det kommer dagar när man bara vill dra täcket över huvudet och somna om. Ingen dag har jag velat det mer än morgonen efter dagen då Freddie föddes. Men det är just de dagarna som det är viktigast att kliva upp ur sängen.. All respekt och ömhet till er som gör det varje dag.

Ny dos av RS-antikroppar.

Idag är en bättre dag!
Ingen koma, trots att Freddie sovit dåligt sista nätterna.
Att hon har sovit dåligt kan bero på att vi försökt att dra ner lite på mjölkersättningen,
så att hon inte tappar fart med amningen. Eftersom min fru tappert i tre månaders tid satt och pumpade ut fem droppar per bröst sex gånger om dagen, bara för att Freddie skulle kunna amma senare, så vill vi inte ge för mycket ersättning nu.
RSV-nivåerna är fortfarande, om inte höga, så förhöjda. Det gör att Storebror inte får börja på dagis nästa vecka heller. Inte för att han inte trivs med att vara hemma med barnvakt...det verkar passa honom hur bra som helst.
(Återigen får uppfattningen att dagis är den bästa lösningen för ett litet barn en törn)
Nåväl, idag ska Freddie ska få en påfyllnadsdos med RSV-antikroppar. Det der inte ett hundraprocentigt skydd, men hjälper henne ändå ifall hon skulle möta viruset. Nu lever ju vi så isolerat hemma, men det känns skönt ändå.
(Av någon anledning verkar inte, som jag förstått det, amningen skydda mot infektioner med RS-virus. Synd!)
Så idag bär det av till sjukhuset igen. Då ska vi passa på att fråga om Freddies gomspalt också som verkar väldigt djup...hmm...men så kanske det ska vara.
http://sv.wikipedia.org/wiki/RS-virus

Fågelungar och torktumlare...

Här händer inte mycket... för det är tomt inom mig. Tomt. Av sömnbrist eller något annat. Jag vet inte, men det är helt klart att både inspirationen och energin att skriva är svåra att frammana.
Jag som trodde att det skulle bli tvärtom. Att när vi kom hem från sjukhuset skulle kraften bli ännu starkare. Att allt som vi längtat efter skulle få bli sant. Och att det skulle ge oss mer energi.
Många saker har visserligen blivit verklighet Freddie växer hela tiden. Vi gosar med henne, går promenader och vi letar efter nya små framsteg hon gör. Jag har varit ensam med henne hemma. Flaskmatat. Det var fantastiskt. Jag har startat den här bloggen och gått med i föräldraföreningen.
Men när vi drömde, glömde vi kanske hur det också kan vara att ha spädbarn hemma... för vi är rätt trötta.
Hemmet är som en liten industri av disk och tvätt och kvällspass och nattskift. Allt som är normalt när man har spädbarn. Men Freddie har oerhört svårt att ligga själv och sova. Vi har prövat både vagga och vagn, men hon vill bli buren. Eller ligga hud mot hud på bröstet. Och vem kan anklaga henne för det? Hon, om någon, vet ju hur det är att ligga ensam. Ensam i kuvös. Ensam i säng. Och även om hon kanske inte minns det aktivt, så tycker jag man måste ta det på allvar.
Och så kommer det små stänk av sorg ibland. Vi bearbetar det vi varit med om hittills.
Ibland hjälper verkligheten oss lite väl mycket på traven. Som när storebror hittade en liten död fågelunge som trillat ur boet, och vi begravde den i rabatten. Det är klart att åsynen av det lilla fostret av brosk och tunn hud skickade oss rakt tillbaka i tiden till när Freddie föddes. Då grät vi såklart. Men att jag började gråta, när min fru häromdagen sa att vi skulle
äta tacos. Det var mer oväntat. Jag blev rörd över att hon skulle anstränga sig och hacka alla grönsakerna...
Att jobba är också speciellt. Innan
man går till jobbet och under tiden man jobbar är det helt ok. Men efter känner man sig helt urvriden. Förrådd och spöad av sig själv. Det är som att kroppen frågar hur i h-e man kunde utsätta sig för det där farliga. Att Lämna hus och hem.
Men allt blir bättre. Och det viktigaste är att inte alla fantastiska stunder skyms av de mindre fulländade. Att man glömmer den dagen då vi var osams och minns de andra då vi var världens bästa.
Man kan göra sig små glädjeämnen om man vill. Jag har t.ex. en fablesse just nu för att torka Freddies babykläder alldeles för varmt i torktumlaren, för att hon ska se större ut.
Det är fortfarande underskattat att lura sig själv...