För en kvart sen...

...var Freddie nästan sig själv igen.
Nu kräks hon. Goddammit. Och den här gången är det inte pencillinet.
Slem...slem...slem...

Andra förkylningen....

Så var det vår tur. Att kasta in handduken och ringa SÖS och be att få komma in med Freddie. Inte för att det är tufft eller smart att vänta för länge, för det gjorde vi inte, men vi hade hoppats att klara av den här förkylningen också. Den första kom i augusti och varade bara i ett par tre dagar. Freddies luftvägar blev aldrig angripna och det mesta stannade vid snorig näsa och lite allmän vissenhet. Då hoppades vi att hon inte skulle vara så infektionskänslig och att alla förkylningar skulle bli så. 

Nu har vi nått lite mer visshet. 

Den andra förkylningen hade ett helt annat förlopp. Först snorig i en vecka och när vi hade börjat slappna av, utvecklades den plötsligt till den blötaste förkylning jag någonsin sett. Det var som att Freddie var våt från hakan upp till hårfästet. Ögonen rann och allt var bara slem och snor. Och kräks. För kräks gör barn som inte hostar upp slemmet från halsen ordentligt. På hallmattan, på vardagsrumsmattan och i min frus skor. Men det är ok Freddie. Du hängde med hela tiden och blev aldrig slö. 

Efter tre dagar verkade Freddie ha ont. Vi kunde inte lägga ner henne, utan fick gå med henne på axeln hela tiden. På nätterna sov honn bara korta pass och vaknade ledsen däremellan. 

Hade hon ont i magen? Eller var det öronen? Var hon hård i magen för att hon inte fick i sig tillräckligt med vätska? Det var dags att ringa!

Väl inne fick vi ett fantastiskt mottagande. SÖS har en enhet som kallas BPD-teamet dit alla prematura barn är knutna. Det medför att man kan ringa direkt till avdelningen och få prata med en sjuksköterska som bokar in en tid snarast möjligt. Jag tror inte att alla sjukhus erbjuder den möjligheten, men det borde vara standard. Egentligen för alla barnfamiljer. 

Doktorn kollade upp Freddie rejält och tog en mängd prover. Det var inget snack om att vi kommit in för tidigt, utan alla tyckte att det var bra att vi var där. Det kanske det var också.

Freddie blev slutligen beslagen med extrem snuva och ev.öroninflammation. 

Antibiotika, Kåvepenin, blev utskrivet som Freddie först kräktes av. Det gör tydligen nästan hälften av alla barn, för den smakar så illa. Men Kåvepenin är ändå ett skonsammare antibiotika mot barnens tarmflora. Och vad jag läst mig till, visar mycket av dagens forskning på, hur otroligt viktigt den är.  

Det hela slutade med att vi fick ett annat antibiotika, Animox, som smakar bättre. Samt en inhalator för NaCl, som visade sig vara otroligt effektiv. Särskilt nattetid.

Nu mår Freddie bättre. Troligtvis inte tack vare antibiotikan för den har nog inte hunnit verka än, men vi tar den ändå, ifall något annat skulle tillstöta. Tarmfloran får vi försöka rädda med probiotiska droppar och yougurt.

Det kändes ok att vara tillbaka på sjukhus. Än en gång satt jag i en stol och stirrade på små detaljer i min dotters kläder. Tittade ut genom fönstret. Räknade ventilationsintag. Var den jobbigaste pappan, om inte i världen så i Stockholm. Inte så att jag är dum. Men jag ältar besluten minst en gång för mycket. Så att de stöts och blöts tillräckligt. Och eftersom alla beslut har en upp och en nersida så finns det alltid en del att prata om. Dom är bra tappra, sjukhuspersonalen. 

Sju kilo...

Freddie har passerat sju kilo. Milstolpe! (Alla kilon är milstolpar!)
Hon utvecklas i stort sett som hon ska, men ligger lite efter med motoriken i sina armar. Hon använder i stort sett bara vänsterhanden att gripa med och högerhanden är oftast fortfarande knuten.
Men vi tränar henne då och då genom att lägga leksaker på högersidan, och då kan vi oftast få igång armen lite.
På grund av utvecklingen med armen kommer vi gå på lite extrabesök på SÖS under hösten.
Annars klarar Freddie följande: Rulla runt. Säga Ba ba. Prutta med munnen. Nästan sitta med stöd. Leka med sina fötter. Leka tittut. Äta gröt och puré. Nästan hålla flaskan själv.
Lite efter kanske för en niomånadersbebis, men helt ok för en femmånaders. Och det är ju så vi räknar!
Under en kort period jobbar både jag och min fru heltid. Helt vansinnigt så klart, men vi är frilans och har svårt att välja. Så nu har vi en barnvakt på halvtid som kommer några timmar varje dag.
Vi var lite oroliga för hur Freddie skulle hantera det, men det har gått jättebra,
Vi tog det lugnt och introducerade barnvakten succesivt tillsammans.

Amningen är i stort sett helt utfasad.
När vi låg på KS läste jag i någon studie att prematurer som inte kommit upp i amning ordentligt oftast inte ammar överhuvudtaget efter ett halvår. Jag minns inte de exakta siffrorna, men så här i efterhand känns det så uppenbart varför det är så svårt att kombinera modersmjölkersättning och amning.
Och det är helt enkelt för att ersättningen är för söt och för lättillgänglig. För lättdrucken ur flaskan.
Det finns amningsflaskor där barnet måste suga mer och där det inte rinner mjölk om inte barnet anstränger sig. Jag tror att det var medela som sålde dem. De kan nog vara ett hett tips för de som ska börja samma resa som vi nu. Att ersättningen sen är söt är ju inte så mycket att göra åt. Om man inte jobbar på Nestlé.

Till sist: Idag var jag på mitt första styrelsemöte i Prematurföreningen i Stockholm/Uppsala.
Vilket gäng! Om ni inte gått med i prematurföreningen ännu, gå in på hemsidan www.prematur.nu och gör det!

Vänta och se, igen.

Ligger här med Freddie på bröstet. Hon sover. Mycket.
Och är inte riktigt sig själv.
Eller, hon är sitt stökiga och oroliga jag. 
Det känns som att förkylningen inte riktigt gått ur kroppen på henne än, och jag hoppas den inte tar ny fart. 
När hon vaknar skriker hon intensivt, så det verkar som hon har ont någonstans.
Magen? Huvudet? Halsen?
Ingen vet...vänta och se. 

Nu när hon ligger här är hon otroligt lik den lilla varelse som,
för bara fyra månader sedan, låg i liten liten mössa
och fliesfiltar på mitt bröst på SÖS och drömde. Något. 
Nä. Jag kan inte riktigt fatta att det är hon. 

Kämpa på nu lilla vän så kanske jag kan få glömma den här orosdagen också.