Det börjar kännas nu. Vädret är samma.
Jag har samma kläder på mig. Samma lampor är tända hemma.
Tillbaka ett år i tiden och återupplever. Samma.
Känslorna bara ligger där. Slumrar. Väntar på att väckas vid minsta pavlovska uppmuntran.
Det luktar likadant ute. Det ser likadant ut i sjukhusets garage.
Vad gjorde vi förra året vid den här tiden?
Levde i idiotisk ovisshet, kanske. Stressade på och såg fram emot att åka till Kanarieöarna.
KANARIEÖARNA?!! Trots sammandragningar. Man bågnar av sin egen dumhet.
Förbannar mig själv för att jag inte förstod.
Så blev vi lugnade av MVC. Sammandragningar var inget att oroa sig för.
Åk till Gran Canaria. Gör det! Det är säkert bara bra.
Sex timmars flygresa gjorde susen.
Fem dagar efter hemkomsten föddes Freddie.
Resten är blogghistoria.
Men snart är dagen här, och förhoppningsvis snart förbi.
Och Freddie lever förhoppningsvis vidare, och vi förlåter oss själva lite mer.
Lite mer för varje morgon.
