Känguru

Jag tänker på när jag satt känguru med Freddie. De långa stunderna i fåtöljen med henne på magen. Hur mycket det gav henne, men också hur det blev en långsam anknytning för mig. Sakta men säkert. I början handlade det så klart mycket om att hon inte skulle få apneer hela tiden, så blicken var alltid fäst vid dataskärmen ovanför. Men allteftersom hon blev starkare blev stunderna av lugn längre och längre. De där stunderna gav Tid att tänka och reflektera. Utan uppkoppling, iphone eller tidningar. Tankarna snurrade runt och över och ut. Och allt som återstår var ett oskrivet rum att vila i tillsammans med sitt barn. Att våga unna sig den stunden. Att utan prestation våga vänta. Vara närvarande varje minut, i flera timmar, kanske flera gånger om dagen.  Tills det blir en vana. 
Tillfällena kommer inte så ofta. 
Jag tror att de stunderna är essentiella för alla djur. Att vila sig tillbaka till ett grundtillstånd. Och det är kanske inte så lite oroväckande att det är precis de tillfällen till återhämtning, som vi istället fyller med förstrött pet på mobilen eller tvtittande.
Våga vänta.

Ett år sedan...

Idag är det ett år sedan Freddie kom ut till oss, och fortsatte sitt fosterliv utanför magen.
Det har varit en märkligt omtumlande dag. Oväntat känslosam. Många minnen har kommit tillbaka, men den starkaste känslan har varit lycka. Lycka över att den här dagen är så olik den för ett år sedan. Det som var den längsta kvällen och natten i mitt liv.
Vårt nästa barn. Vår lilla skatt som legat varmt och skyddat i mammas mage, var inte kvar där.
Hon var fyra timmar gammal. Vi var i total chock. Vi hade fått komma upp från förlossningen till Neo-IVA och vi stod där. Vilsna. Min fru i sockor, bara ben, sjukhusrock och kanylerna kvar i armen. För första gången gömda bakom det pansar, som höll tillbaka paniken. Vi såg på det som var vår dotter. Ett foster. Inget brosk i öronen, tunn tunn hud, en tub i munnen, smala ben och armar utan underhudsfett som sprätte till då och då. Precis som i magen. Filtar och band av flies höll henne på plats. Vi fick lära oss hur vi skulle sprita våra händer för att få röra vid henne. Vågade inte först. Ville kanske inte känna katastrofen.
Det dygn som inletts några timmar tidigare skulle bli det mest stressande i mitt liv. Sekunderna kändes som timmar. Hjärnan registrerade och tog in allt. Veckan som följde kändes som ett år. Året som följde skulle bli en resa från ett upplivningsrum, där mitt barn fick hjärtmassage, där jag bad till gud att hon inte skulle klara sig för att jag så starkt kände att allt var så fruktansvärt fel. Till att jag stod i en kyrka, med min älskade fina dotter i famnen, med min familj och äntligen fick döpa henne. Då jag kände förtröstan och att Gud nog hade förlåtit mig för att jag vacklat i min kärlek till mitt barn. De där första minuterna av hennes liv.
Det akuta skedet, innan vi nog kunde hoppas att Freddie skulle överleva på kort sikt, var ungefär tre veckor långt. En oerhört pressad tid. Tiden innan vi vågade tro att Freddie skulle överleva en längre tid, var nog tre månader.
Den första tiden gick hjärnan på huögvarv. Jag var extremt reciptiv och tiden kändes oändligt utdragen och långsam. Några månader senare var det tvärtom. Jag gick som i ett töcken, och tog inte in saker omkring mig. Tiden bara flöt förbi. Till idag. När jag själv väljer hur jag uppfattar världen omkring mig.
Idag har vi inte firat Freddies födelsedag utan vi döpte henne istället. Dels för att dagen är förknippad med så starka känslor, och dels för att vi känner att Freddie inte är ett år gammal, bara för att hon varit ute i världen sedan ett år. Hon är så tydligt åtta månader. Men nästa år blir det nog tårta den 27:e december!
Här följer en text som jag skrev om den första tiden:

Just nu ligger ett litet litet barn och kämpar. För sitt liv. Som kan bli stort.
Just nu drar en gammal människa sitt allra sista andetag. 
I ring står de och håller varandras händer.
Dansar en långsam  skådedans, med blickarna riktade inåt och ryggarna vända mot världen.
Vi kommer vi inte åt. Att se. 
Så vänder de sig om.
Svävar en sekund i luften med öppet bröst.
Och drar ett andetag. Sitt sista. Eller sitt första.

Många prematurbarn i december?

När vi låg inne med Freddie på KS hörde vi ofta att just december var en vanlig månad att föda prematurt i. Anledningen skulle vara att alla stressar så inför julen.
Jag blev lite nyfiken och tänkte plocka fram lite statistik för att kolla om det verkligen är så.
Men om det skulle stämma, att ovanligt många premturbarn föds just i December, så
är väl det troligaste att det beror på att många barn blir till under just sommaren.
Runt jul är de runt v. 24-28 och kan klara sig om graviditeten skulle avbrytas.
Visserligen skulle det innebära att det föddes lika många barn varje månad fram till april, och det kanske det gör, men de kommer inte till Neoiva eftersom de är större.
Så tills vidare, ni som eventuellt tror att era barn föddes pga julstressen,
tänk att det finns andra alternativ!

Bli stor. Nu, tack!

Jag tror inte att jag är väldigt olik någon annan i det avseendet.
Att leva i framtiden, eller dåtiden. Och inte i nuet.
I alla fall inte under de vanliga dagarna. De dagarna då inget dramatiskt händer.
Och jag tror att jag precis som alla andra inser, att om jag stod inför utsikten att kanske inte få leva längre, så skulle nuet vara viktigare.
Barn lever i nuet. I alla fall innan de blir stora. De tar inget ansvar. Ägnar ytterst lite tankar på konsekvenser av handlingar de gjort och är barnsligt usla på att planera. Det kan vara rätt jobbigt.
Men det har sina poänger. Särskilt när de tvingar tillbaka oss vuxna in till sitt omedelbara varande.
Tankarna på våra liv och ansvar drar i oss från alla håll, och barnet drar i oss för att hålla oss kvar.
Kampen om oss föräldrar.

Jag märker att jag har otroligt svårt att betrakta Freddie som den hon är just nu.
Jag ser henne ständigt på en skala. Någonstans, på väg i sin utveckling, mot nästa steg.
Som jag ständigt längtar till.
Min önskan att Freddie ska växa sig stor är så stark.
Det brådskar så pass, att jag inte har ro att njuta av hennes bebistid. Jag vill att hon ska krypa, gå och prata. Nu. Så jag får veta.
Självklart försöker jag ta del av hennes bebisuppenbarelse så mycket jag kan. Busar och kittlar och myser.
Men i det stora hela. I synen på hennes liv, och vårt.
Jag tar ingenting för givet.
Inte hennes första steg. Inte hennes första ord. Inte hennes första skoldag.
Det är så jag lever. Och det är helt ok.