När man spritar händerna tar man av sig ringarna...

Eftersom det nu inte är världens lättaste sak att få ett för tidigt fött barn, så är det i alla fall tur att de flesta är två om det.
De flesta är i alla fall det från början.

För jag upplever att krisen att få ett prematurt barn är lite av en vattendelare. En del par kanske svetsas samman och blir starkare, men många relationer blir inte det.

Det har säkert skrivits spaltmeter om hur par hanterar olika kriser, av långt mer kvalificerade tyckare än jag. Men vad hjälper egentligen det när ingen har tid att läsa just då. När krisen är ett faktum. Just då, när allt fokus läggs på det lilla barnet, som är så litet och så sjukt. Som bara måste klara sig. När båda föräldrarna är inne i en kamp och ett race som har ett så tydligt mål. Att få komma hem med ett så friskt barn som möjligt.

Jag önskar att jag någon gång under resan hade stannat upp lite. Stannat upp och reflekterat över hur olika vi hanterade den uppkomna situationen. Det kanske inte hade lett till att vi gjort något radikalt annorlunda efter, men vi hade åtminstone kanske kunnat ta ett gemensamt beslut om acceptans.
Jag hade sett att vi tänker och gör annorlunda men jag hade vetat om det och beslutat mig för att acceptera det. Om jag lyft blicken bara en anings aning.
Precis som med mycket annat hade det varit skönt att veta efteråt att man tog ett beslut. Kanske inte det bästa just då, men i alla fall det bästa utifrån den kunskap man hade då och de förutsättningar som fanns.

Kanske kan man då undvika att man ett år senare, eller så, börjar reflektera över hur det egentligen var. Vad gjorde hon? Hur gjorde han? Fanns hon där för mig? Lyssnade han på mig? Förstod hon hur jag kände? Satte han sig in i vården av vårt barn? osv osv...
Om man inte aktar sig blir det lätt till en brist på tillit.
- Hur ska jag kunna lita på min partner om han/hon inte agerade som jag behövde för att jag skulle känna mig trygg?
Det låter ju som ett krasst och för en del ett rimligt resonemang.

Det är bara det att det sällan eller aldrig fungerar så. Vi kan inte begära det av varandra. Där och då är det uppenbart, men det är lätt att glömma efteråt.

För om vi hade tur kanske vi levde upp till det där någon gång om dagen.

Vi kan bara ge varandra kärlek i allt, men kanske göra det medvetet! Så vi minns det efteråt.

Alla relationer är olika och har sin dynamik. Det finns inga enkla svar i de spaltmeter av böcker som skrivits.
Men jag tror att en bra idé ändå är att stanna upp mitt i allt kaos och försöka se varandra. Bli stärkt av styrkorna. Och försonas med bristerna.

Hållbart bygge

Vi bygger, sten för sten, våra liv. Vårt sammanhang.
Det som blir våra barns liv och det de ska ta med sig ut i världen.
Vi bygger egentligen, sten för sten, våra barns hus.
Det hus de en dag lämnar oss för att sätta bo.

Livet rullar på. Och det är bra.
Det kommer dagar då jag inte tänker på att min dotter är prematurfödd, men inte två.

Jag tänker på att man aldrig förstår själv hur mycket man ska utvecklas det närmaste året, och tur är väl det. För när jag tittar tillbaka på det året som gått tror jag nog att jag ganska mycket är en annan människa idag. Även fast det nu är två år sedan min dotter föddes.

Jag har lärt mig acceptera det jag inte kan förändra. Och förändra det jag kan, som det så fint heter.
Men också att ta det lite lugnare.
Den första tiden efter att vi fått reda på att Freddie hade en CP-skada var allt så akut. Jag kände att all träning skulle börja omedelbart och att varje dag var viktig.
Varje dag är fortfarande betydelsefull, men det går inte riktigt så fort.
Det viktiga är istället att hålla. Att var stark länge.
Så att man, när den dagen kommer att man upptäcker att min dotters rygg också håller på att bli aningen sned, inte kraschar totalt. Eller åtminstone kraschar mer meodiskt och konstruktivt.

Precis som man talar om "hållbar utveckling" i samhället kan man använda det på sig själv. Det är viktigt att utvecklas lagom snabbt så man hinner ifatt sig själv, och framförallt, att man hinner vända blicken ibland och se vart alla andra tar vägen. Så man inte plötsligt har vecklat ut sig för långt åt ena sidan. Och blivit lite ensam.

Våra sjukgymnaster säger att vi kan räkna med att se mer av min dotters Cp-skada ju äldre hon blir. Fram tills ungefär fyra års ålder. Det beror på att musklerna utvecklas och växer och att eventuella obalanser kommer synas mer. Och att hon kommer utmana sig själv.
Jag är fortfarande orolig. Inte IVAorolig men djupt därinne finns det något som ständigt ställer frågan hur det ska bli.
Och den enda som kan ge svaret och ge mig tröst är föremålet för min oro.
Och hon är bra på det. Hon tröstar som ingen annan.
När vi ligger och drar oss på morgonen. När hon kommer och vill kramas. När hon skojar. När hon är den varmaste och finaste lilla varelse jag någonsin hållit i.

Då spelar det ingen roll att jag är orolig. Då vet jag att den största smärtan ändå kommer  när hon... ...väljer att flytta hemifrån! Den dagen jag inte får vakna bredvid henne varje morgon.

Och det är i jämförelse en ganska ljuv smärta att tänka på!!!