fredag 14 juni 2013

Hållbart bygge

Vi bygger, sten för sten, våra liv. Vårt sammanhang.
Det som blir våra barns liv och det de ska ta med sig ut i världen.
Vi bygger egentligen, sten för sten, våra barns hus.
Det hus de en dag lämnar oss för att sätta bo.

Livet rullar på. Och det är bra.
Det kommer dagar då jag inte tänker på att min dotter är prematurfödd, men inte två.

Jag tänker på att man aldrig förstår själv hur mycket man ska utvecklas det närmaste året, och tur är väl det. För när jag tittar tillbaka på det året som gått tror jag nog att jag ganska mycket är en annan människa idag. Även fast det nu är två år sedan min dotter föddes.

Jag har lärt mig acceptera det jag inte kan förändra. Och förändra det jag kan, som det så fint heter.
Men också att ta det lite lugnare.
Den första tiden efter att vi fått reda på att Freddie hade en CP-skada var allt så akut. Jag kände att all träning skulle börja omedelbart och att varje dag var viktig.
Varje dag är fortfarande betydelsefull, men det går inte riktigt så fort.
Det viktiga är istället att hålla. Att var stark länge.
Så att man, när den dagen kommer att man upptäcker att min dotters rygg också håller på att bli aningen sned, inte kraschar totalt. Eller åtminstone kraschar mer meodiskt och konstruktivt.

Precis som man talar om "hållbar utveckling" i samhället kan man använda det på sig själv. Det är viktigt att utvecklas lagom snabbt så man hinner ifatt sig själv, och framförallt, att man hinner vända blicken ibland och se vart alla andra tar vägen. Så man inte plötsligt har vecklat ut sig för långt åt ena sidan. Och blivit lite ensam.

Våra sjukgymnaster säger att vi kan räkna med att se mer av min dotters Cp-skada ju äldre hon blir. Fram tills ungefär fyra års ålder. Det beror på att musklerna utvecklas och växer och att eventuella obalanser kommer synas mer. Och att hon kommer utmana sig själv.
Jag är fortfarande orolig. Inte IVAorolig men djupt därinne finns det något som ständigt ställer frågan hur det ska bli.
Och den enda som kan ge svaret och ge mig tröst är föremålet för min oro.
Och hon är bra på det. Hon tröstar som ingen annan.
När vi ligger och drar oss på morgonen. När hon kommer och vill kramas. När hon skojar. När hon är den varmaste och finaste lilla varelse jag någonsin hållit i.

Då spelar det ingen roll att jag är orolig. Då vet jag att den största smärtan ändå kommer  när hon... ...väljer att flytta hemifrån! Den dagen jag inte får vakna bredvid henne varje morgon.

Och det är i jämförelse en ganska ljuv smärta att tänka på!!!