Vänta och se...

Nu har vi varit hos doktorn med Fredrika och vi möttes av både dietist och sjukgymnast. Superbra. All vikt och längd och huvudomfång såg jättefina ut. Freddie väger ju som sin korrigerade ålder dvs som en 4,5 månaders bebis.
Lungorna lät också fortfarande bra. Faktiskt trots att hon var förkyld förra veckan för första gången. Det måste ha varit en lätt infektion, men ändå.
Sen var det det här med motoriken. Hon kan nog anses vara lite sen med sin motorik i armarna och händerna. Hon griper ju inte kontrollerat än. Men det blir ju faktiskt bättre. Vad gällde spasticiteten i ben och armar tyckte de att hon var ok. Det har ju också gått tillbaka otroligt mycket sista månaden.
Men vi fick i alla fall ett extra inbokat besök vid åtta månader, för att följa upp det.
Jag ser ju hur hon är. Hur hon är världens undebaraste tjej. Stark, godmodig, rolig och snäll. Men att hon har lite knasiga saker för sig ibland. Men det gör inget. Vad som kommer blir min framtid. Häromdagen blev jag så lycklig, när jag tänkte på att vi faktiskt givit Storebror det jag önskade mig så svårt när jag var liten. En lillasyster. Och han vet att uppskatta henne. Det vet jag.

Sova?

Det vore bättre om jag somnade nu. Det är en stor dag imorgon. Men ingen annan än jag vet det, kanske. Det vore bättre om jag var pigg imorgon. Så jag orkar med med det stora. Och det lilla. Fina Freddie. På undersökning. Sista? Ingen vet...
Undrar vad dom kommer säga om hennes rörelser. Dom som jag lärt mig att älska. Och vad ska dom säga om hennes huvud. Är det för litet? Det känns bra när jag luktar på det.
Samma som alltid. Vill inte veta. Men måste få veta.
För jag är vuxen. Och måsta ta ansvar och mogna beslut.
Som, att jag verkligen borde sova nu...

Hålla ihop händerna....

Den sista veckan har Freddies koordination blivit aningen bättre.
Hon kan öppna och sluta sin vänsterhand, koppla ihop händerna framför bröstet och
leka med fingrarna!
Reflexen att skjuta ifrån med benen är inte riktigt där än och hon har fortfarande "gångreflexen" kvar
på ena benet.
Faktum är att det känns som vår hemsnickrade sjukgymnastik hjälper lite, för vänster arm är inte lika spastisk och den känns mycket mer avspänd, efter att vi gympat lite.
Det ska bli intressant att se vad de tycker på SÖS vid vår nästa kontroll om två veckor.

Annars är amningen tyvärr fortfarande på nedåtgående. Nu ammar Freddie bara på morgonen och någon enstaka gång under dagen. Jag vet inte om det är någon som klarar att kombinera mjölkersättning och amning för det är ju så uppenbart att hon tycker mjölkersättningen är sötare. Och vi är ju lite sockersvaga i min familj...
Det är tom så att hon ratar bröstmjölk om vi häller upp den i en nappflaska!
Så nu pumpar E ut och så blandar vi det med ersättningen.
Kanske inget hållbart alternativ, men vi kör så länge det går.

I helgen fick jag egentid när E reste bort med barnen. Det var otroligt skönt.
Två dagars segling kan göra underverk med tålamodet, men
den första vanliga dagen efter, har jag inte så mycket tålamod ändå, känns det som.
Det är nästan lite tyngre.
Som att man fått smak för egentid, och har svårt att hitta tillbaka.
Lite sjåpigt, eftersom jag tycker barnen är fantastiska och jag får skylla mig själv som skaffat dom.
Men "the best is the enemy of the good"!

Mjölkersättning/Amning

Jag har just lagt vår lilla fina tjej. 6170g. Snart fyra månader.
Inte illa för en som vägde knappt 600g som minst, så hon har tiodubblat sin vikt.
Varifrån hon fått näringen är det inget tvivel om. Mat är dödligt allvar och hon äter alltid till sista droppen.
Men nu har hon för första gången börjat rata bröstmjölk till förmån för mjölkersättningen.
Egentligen är det inte märkligt. Hon väljer på samma sätt som alla människor som är trygga och har god tillgång till mat.
Hyra en rulle istället för att gå på teater, att äta hamburgare istället för grönsaker eller titta på TV istället för att springa. Enkelt och snabbt.
Men vi vill att hon ska få i sig bröstmjölken.
Från början trodde vi att hon bara hade problem att växla från MAM-flaskorna till bröstet, men när vi fyller en MAM-flaska med utpumpad bröstmjölk ratar hon den också.
Allt började med att min fru, för en månad sedan, var tvungen att resa bort i 24h på jobb. Jag hade tagit hand om Freddie så mycket, och hon åt redan hälften ersättning, så min fru pumpade ur och åkte. Jag ordnade lyxtillvaro för Freddie med mat varannan timme, lek och bus och ostörd sömn. Det gick jättebra.
Lite för bra.
För sedan dess är inte bröstmjölken inte förstahandsvalet. Hmm... ett halvårs strävan med bröstpumpar, medicin och amningsträning förgäves efter 24 timmars amningspaus?
Vi tänker i alla fall inte ge oss. Det känns superbra att hon får i sig lite antikroppar genom bröstmjölken och det lilla skyddet vill vi behålla.
Så tills vidare testar vi med att dra ner lite på ersättningen igen, pumpa ur några gånger om dagen och blanda i de vanliga målen och amningsträna.
För det lönar sig nog inte att förklara skillnaden mellan lust och vilja för henne just nu...

Från 11:e mars 2011. Anknytning.

Jag ser på dig men jag ser dig inte.
Du är där men du flyr mig.
Nu tittar jag på dig. Jag svär. Rakt på dig.
Och ändå ser jag bara sängen du ligger i och lakanet du ligger på.
Jag måste komma närmre.

Varför tar det sån tid?

Men om jag lägger mig alldeles bredvid dig.
Så nära att jag hör dig.
Det svaga ljudet av att du lever.
Så nära att mitt hjärta är alldeles intill ditt.
Bara lite hud och tyg emellan.

Så. Långsamt tar du plats inom mig.
Och jag bryr mig. Om dig.

Har jag varit borta ett tag?

Den första juni slutade jag jobba och gick på semester. Samma dag slutade jag att skriva om Freddie. Nu börjar jag igen. Varför jag slutade vet jag inte. Det var inget medvetet beslut, men jag kände att det inte fanns något mer att skriva. Det var inte riktigt sant, för de fanns massor. Kanske kommer det upp under hösten.
Minnet av den dramatiska vintern och våren börjar blekna. Nu är Freddie en rätt stor tjej. Nära sex kilo tung. 68 cm lång och fantastiskt söt. Att hon kommer finnas kvar hos oss nu är lika sannolikt som för alla andra barn. Hon ler och hon skrattar fint när man kittlar henne under armarna. Tittar på lampor.
Men jag kliver utanför varje dag och undrar hur hon mår. Om de små hjärnblödningar hon fick kommer sätta några spår. Hur små de än, var satt de i lillhjärnan och de är aldrig bra, har jag förstått. Lillhjärnan styr kroppens motorik och eventuella avvikelser märks ofta inte förrän barnen blir större och utmanas motoriskt.
Det är nog det hösten och nästa vinter kommer handla om. Motorik, kognitiv förmåga och utveckling.
Redan nu är det så att Freddie inte är helt liksidig och att hon har små spasmer i sin vänstra arm och sitt vänstra ben. Men vem vet. Det är tillräckligt mycket för att vi skulle ha sökt BVC för länge sedan med storebror, men nu vet vi ju vad bakgrunden så nu väntar vi bara och hoppas att det ska försvinna. Det verkar bli bättre...
Under tiden gör jag lite egna gymnastikövningar med henne. Den arm som gärna böjer sig inåt övar vi på att böja ut och det ben som är stelt får sparka lite extra. Jag tänker att musklerna behöver lite stretch och variation och att det kanske sänder någon slags impulser tillbaka till hjärnan att de rörelserna också är bra att ha.
Freddie har hållit sig frisk under hela sommaren. Eller, vi har hållit henne frisk. Eller, vi har hållit oss undan.
Det har varit smärtsamt ibland, och vi har gjort många närstående och vänner besvikna med inställda möten och resor. Men vi hade inte gått vilse i orosland. Det var ett aktivt och medvetet beslut att göra allt för att hålla henne frisk fram till hösten.Det är ändå så att ingen ännu vet hur Freddie skulle reagera på en infektion. Kanske får hon astma och får börja med inhalationer för några år framöver. Kanske skulle vi behöva bo på Sacchska igen. Kanske inte. Vem vet. Men.
Jag känner att det vi gjorde, var värt det. Kanske kommer andra förstå det så småningom.