När man spritar händerna tar man av sig ringarna...

Eftersom det nu inte är världens lättaste sak att få ett för tidigt fött barn, så är det i alla fall tur att de flesta är två om det.
De flesta är i alla fall det från början.

För jag upplever att krisen att få ett prematurt barn är lite av en vattendelare. En del par kanske svetsas samman och blir starkare, men många relationer blir inte det.

Det har säkert skrivits spaltmeter om hur par hanterar olika kriser, av långt mer kvalificerade tyckare än jag. Men vad hjälper egentligen det när ingen har tid att läsa just då. När krisen är ett faktum. Just då, när allt fokus läggs på det lilla barnet, som är så litet och så sjukt. Som bara måste klara sig. När båda föräldrarna är inne i en kamp och ett race som har ett så tydligt mål. Att få komma hem med ett så friskt barn som möjligt.

Jag önskar att jag någon gång under resan hade stannat upp lite. Stannat upp och reflekterat över hur olika vi hanterade den uppkomna situationen. Det kanske inte hade lett till att vi gjort något radikalt annorlunda efter, men vi hade åtminstone kanske kunnat ta ett gemensamt beslut om acceptans.
Jag hade sett att vi tänker och gör annorlunda men jag hade vetat om det och beslutat mig för att acceptera det. Om jag lyft blicken bara en anings aning.
Precis som med mycket annat hade det varit skönt att veta efteråt att man tog ett beslut. Kanske inte det bästa just då, men i alla fall det bästa utifrån den kunskap man hade då och de förutsättningar som fanns.

Kanske kan man då undvika att man ett år senare, eller så, börjar reflektera över hur det egentligen var. Vad gjorde hon? Hur gjorde han? Fanns hon där för mig? Lyssnade han på mig? Förstod hon hur jag kände? Satte han sig in i vården av vårt barn? osv osv...
Om man inte aktar sig blir det lätt till en brist på tillit.
- Hur ska jag kunna lita på min partner om han/hon inte agerade som jag behövde för att jag skulle känna mig trygg?
Det låter ju som ett krasst och för en del ett rimligt resonemang.

Det är bara det att det sällan eller aldrig fungerar så. Vi kan inte begära det av varandra. Där och då är det uppenbart, men det är lätt att glömma efteråt.

För om vi hade tur kanske vi levde upp till det där någon gång om dagen.

Vi kan bara ge varandra kärlek i allt, men kanske göra det medvetet! Så vi minns det efteråt.

Alla relationer är olika och har sin dynamik. Det finns inga enkla svar i de spaltmeter av böcker som skrivits.
Men jag tror att en bra idé ändå är att stanna upp mitt i allt kaos och försöka se varandra. Bli stärkt av styrkorna. Och försonas med bristerna.