Infektioner på dagis...

Problemet med infektioner på överfulla förskolor är verkligen värda en blogg i sig. Det verkar som vi gradvis har anpassat oss till att acceptera en miljö i förskolorna som ingen vuxen sund människa någonsin skulle tolerera på sin arbetsplats. Tänk efter - hur många infektioner grasserade samtidigt på era barns förskolor förra året? Hur många barn vistas tillsammans på vilken yta? Hur stort är rummet där alla barn går och vilar? Tvättar alla barn händerna innan maten? Hur ofta rengörs leksaker på en småbarnsavdelning?
Ni vill inte veta svaret. Men om man har ett premturt eller ett infektionskänsligt barn kan man inte välja.
Vi hade förmånen att ha så flexibla yrken att vi kunde ta hem storebror från dagis när Freddie kom hem. Det gjorde att hon klarade sig utan infektioner ända till ett halvår efter hemgång.
Jag tror att det gjorde underverk med hennes lungor.
Vi valde också att isolera oss ganska hårt i början, så att vi kunde släppa in fler när Freddie var äldre. Det har jag skrivit om förut, för deckare inte helt enkelt. Vare sig under tiden eller efter när vi skulle tillbaka.m
Vi använder handsprit regelbundet och tvättar alltid händerna när vi kommer in. Storbror gör det reflexmässigt. Men inte neurotiskt! ;-)
Men på förskolan. Förra året fanns under en period inte mindre än sex st identifierade spridda infektioner på vår avdelning. Influensa, RS, Scharlakansfeber, Kräksjuka, Vattkoppor och rotavirus. Vilken arbetsplats som helst hade stängt i en vecka under de omständigheterna. Men inte dagis. Nej, det ansågs normalt,
Barnens luftrör var allt annat än fina i slutet av mars när vårsolen började värma de bleka ansiktena. Tog förskolan några krafttag? Var tuffare mot föräldrar som lämnade in sjuka barn? Använde handsprit och förbättrade sina hygienrutiner? Nej, tyvärr. Det saknades kunskap. Ingen i personalen hade läst Socialstyrelsens dokument om smittor i förskolan. Ingen surfade någonsin in på smittskyddsinstitutets hemsida för att kolla vilka smittor som gick.
Kan man klandra dem. Antagligen inte.
Det är en alldeles för utbredd uppfattning att barns immunförsvar "härdas" av upprepade infektioner. Det är sant att barns immunförsvar mår bra av att möta smittor av olika slag och att barnen ska gå igenom ett visst antal, 36 eller nåt, infektioner under barnaåren. Men...de ska INTE möta alla 36 under sina två första år på dagis.
I själva verket är det mänga infektioner som skadar lungornas vävnad och gör de mer känsliga för komplikationer i samband med förkylningar längre fram. Inget barn mår bra av att få en RSinfekition två veckor efter en influensa.
Faktum är att förskolorna är katalysatorer för hur epidemierna sprider sig i samhället och jag är säker på att hela samhället skulle spara in stora pengar på mindre sjukskrivningar sjukfrånvaro genom att minska barngrupperna och utbilda personalen.
Det är välfärd. Att ha modet och möjligheten att satsa pengar där de gör som mest nytta.

Till Greger och Karin.

Jag var precis ute på Facebook och fick se en länk som en vän till mig hade bifogat.
Det var en blogg som hette "långlopp" och som startades av Anna som precis hade fått veta att hon hade cancer. Hon startade bloggen för att samla in pengar till cancerforskning. Bl.a. sålde hon reklamplatser på sin skiddräkt inför Vasaloppet. Bloggen var underbart fin och Anna delade med sig av alla sina känslor och händelser med ett beundransvärt mod. I januari i år fick dessutom Anna och Greger en liten dotter. Karin. Hon var prematur men verkar ha klarat sig bra. De tog sig igenom den svåraste tid jag någonsin gått igenom med kraft och mod,noch kunde bli stolta föräldrar. Men, av någon outsägligt och som alltid ofattbart obegriplig anledning hann tiden ikapp Mamma Anna i samma takt som hennes flicka blev starkare. Och samma dag som Karin skulle ha fötts, somnade Mamma Anna in. Med sin man Greger vid sin sida.
Det sista blogginlägget jag läste är skrivet av Greger när han lämnar sjukhuset i Uppsala med sin dotter, ensam. Som ensam pappa. Det är det starkaste jag någonsin läst.
Och det sorgligaste. Mina tankar är hos er. Greger, Karin och Anna.
All kraft och allt mod sänder jag till dig Greger, och om vi möts någongång hoppas jag att jag får hjälpa dig på något sätt.
Tills vidare får jag nöja mig med Cancerfonden och fortsätta arbetet i Prematurföreningen för alla födda och ofödda prematurbarn.
Och så kramar jag mina kära extra hårt. I ödmjuk tacksamhet för att vi fortfarande är tillsammans.
Greger och Karin. Ni finns i mångas tankar nu.

Kan man komma tillbaka själv?

Många prematurföräldrar upplever nog att de lever i en bubbla året efter förlossningen. Och det är väl oftast rimligt, med sjukhusbesök och infektionskänslighet att tänka på. Det är ändå en begränsad tid och den är värd mycket för det prematura barnet. Men sen, hur gör man för att hitta tillbaka? Jag börjar fundera på om man ska ge folk en exit-strategi för att ta sig tillbaka. Umgås man inte med någon på ett år, kan man lätt börja trivas med det lite för mycket. Och även om man inte MÅSTE umgås med en massa människor, tror jag ändå att ett socialt umgänge gör mycket för en familj och en relation. Men har man varit isolerad ett år är det inte säkert att man kommer tillbaka av sig själv. Och det är långt ifrån säkert att någon ringer och bjuder in.
Att börja gå ut på stan eller börja umgås är att ta ett steg som innebär en risk. Alla vill skydda sina barn, och många tar inte någon risk hur liten den än är. Kanske är det något man ska prata om. Prata med varandra om när det börjar bli dags att ta ett steg tillbaka. För en del blir det efter en lungfunktionskontroll som faller väl ut. Att en läkare ger sitt godkännande.
För oss innebar en resa till Berlin att vi flyttade fram gränserna. Den var inte frivillig, utan vi skulle jobba.
Först var det flygresan. Vi var nervösa och förberedde oss. Den gick bra. Sen kom vi till ett annan stad. Andra lekplatser. Annan luft och annat ljus. Det gick bra. I början åkte vi en del taxi, men sen vågade vi åka tunnelbana. Först med filt över vagnen och bara i lågtrafik, men ändå. Det gick bra. Restaurang? Det klarade hon. Hon började äta bröd av bara farten. Vi var ute på stan längre och längre stunder.
Jag behövde byta blöja på henne en dag när vi var i en saluhall och jag hittade en helt okej toalett med skötbord. Hmm.. Lite stökigt ändå att byta på offentlig toalett. Kände hur paniken spred sig lite. Spritade av det mesta.
Storebror kissade på handikapptoaletten och lekte med handtagen bredvid toalettstolen. Så...
Så...stoppar han sina fingrar i hennes mun. På toaletten. På den fucking offentliga toaletten i Kreutzberg, Berlin.
Vad skulle hon drabbas av. Hepatit. Magsjuka. Kräksjuka. Influensa. Bakterier?
Jag gav upp. Vår son hade pressat mig till min gräns. Tillbaka.
Han hade klippt av den blåa tråden till bomben, i filmens sista självande minuter. Och den hade inte exploderat. Det gick bra.
Dock. Det räcker så för nu. Vi fortsätter vara försiktiga. Men jag känner att jag är tillbaka.