Jag var precis ute på Facebook och fick se en länk som en vän till mig hade bifogat.
Det var en blogg som hette "långlopp" och som startades av Anna som precis hade fått veta att hon hade cancer. Hon startade bloggen för att samla in pengar till cancerforskning. Bl.a. sålde hon reklamplatser på sin skiddräkt inför Vasaloppet. Bloggen var underbart fin och Anna delade med sig av alla sina känslor och händelser med ett beundransvärt mod. I januari i år fick dessutom Anna och Greger en liten dotter. Karin. Hon var prematur men verkar ha klarat sig bra. De tog sig igenom den svåraste tid jag någonsin gått igenom med kraft och mod,noch kunde bli stolta föräldrar. Men, av någon outsägligt och som alltid ofattbart obegriplig anledning hann tiden ikapp Mamma Anna i samma takt som hennes flicka blev starkare. Och samma dag som Karin skulle ha fötts, somnade Mamma Anna in. Med sin man Greger vid sin sida.
Det sista blogginlägget jag läste är skrivet av Greger när han lämnar sjukhuset i Uppsala med sin dotter, ensam. Som ensam pappa. Det är det starkaste jag någonsin läst.
Och det sorgligaste. Mina tankar är hos er. Greger, Karin och Anna.
All kraft och allt mod sänder jag till dig Greger, och om vi möts någongång hoppas jag att jag får hjälpa dig på något sätt.
Tills vidare får jag nöja mig med Cancerfonden och fortsätta arbetet i Prematurföreningen för alla födda och ofödda prematurbarn.
Och så kramar jag mina kära extra hårt. I ödmjuk tacksamhet för att vi fortfarande är tillsammans.
Greger och Karin. Ni finns i mångas tankar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar