Många prematurföräldrar upplever nog att de lever i en bubbla året efter förlossningen. Och det är väl oftast rimligt, med sjukhusbesök och infektionskänslighet att tänka på. Det är ändå en begränsad tid och den är värd mycket för det prematura barnet. Men sen, hur gör man för att hitta tillbaka? Jag börjar fundera på om man ska ge folk en exit-strategi för att ta sig tillbaka. Umgås man inte med någon på ett år, kan man lätt börja trivas med det lite för mycket. Och även om man inte MÅSTE umgås med en massa människor, tror jag ändå att ett socialt umgänge gör mycket för en familj och en relation. Men har man varit isolerad ett år är det inte säkert att man kommer tillbaka av sig själv. Och det är långt ifrån säkert att någon ringer och bjuder in.
Att börja gå ut på stan eller börja umgås är att ta ett steg som innebär en risk. Alla vill skydda sina barn, och många tar inte någon risk hur liten den än är. Kanske är det något man ska prata om. Prata med varandra om när det börjar bli dags att ta ett steg tillbaka. För en del blir det efter en lungfunktionskontroll som faller väl ut. Att en läkare ger sitt godkännande.
För oss innebar en resa till Berlin att vi flyttade fram gränserna. Den var inte frivillig, utan vi skulle jobba.
Först var det flygresan. Vi var nervösa och förberedde oss. Den gick bra. Sen kom vi till ett annan stad. Andra lekplatser. Annan luft och annat ljus. Det gick bra. I början åkte vi en del taxi, men sen vågade vi åka tunnelbana. Först med filt över vagnen och bara i lågtrafik, men ändå. Det gick bra. Restaurang? Det klarade hon. Hon började äta bröd av bara farten. Vi var ute på stan längre och längre stunder.
Jag behövde byta blöja på henne en dag när vi var i en saluhall och jag hittade en helt okej toalett med skötbord. Hmm.. Lite stökigt ändå att byta på offentlig toalett. Kände hur paniken spred sig lite. Spritade av det mesta.
Storebror kissade på handikapptoaletten och lekte med handtagen bredvid toalettstolen. Så...
Så...stoppar han sina fingrar i hennes mun. På toaletten. På den fucking offentliga toaletten i Kreutzberg, Berlin.
Vad skulle hon drabbas av. Hepatit. Magsjuka. Kräksjuka. Influensa. Bakterier?
Jag gav upp. Vår son hade pressat mig till min gräns. Tillbaka.
Han hade klippt av den blåa tråden till bomben, i filmens sista självande minuter. Och den hade inte exploderat. Det gick bra.
Dock. Det räcker så för nu. Vi fortsätter vara försiktiga. Men jag känner att jag är tillbaka.
Hej!
SvaraRaderaTack för en underbart fin blogg! Hög igenkänningsfaktor på det mesta även om jag inte fått en extremt prematur bebis. Vår S är född v 30+5 men vattnet gick redan v 21+1 o han är därför lungsjuk. Svår bpd och lunghypoplasi. (små lungor) Läget var mkt kritiskt då han föddes o vi har därför varit igenom det mesta av det som föräldrar t extremt prematura barn är. Åkte hem m syrgas men den stängdes av då han kom hem på landet o fick frisk luft;-) In o ut på sjukhus varje förkylning o förra året spenderade jag fem månader där. I skrivande stund ligger han inne på sjukan m sin pappa pga en riktigt otäck förkylning m massa slem som gjorde att han krävde 3,5 liter syrgas. Han är snart 9 mån korr o jag vågar fortfarande inte hoppas att han är här för att stanna. Vilken galen värld man plötsligt hamnar i! Så många tårar, så mycket frustration, så mycket sorg, men också så otroligt mycket glädje. För vår lille S gör vi vad som helst. Han har varit värd varendaste liten sekund av kämpande! Så härligt att läsa om er o hur ni har det. Tack för att du delar med dig!
Kram Malin, mamma till fyra små godingar:-)