söndag 12 februari 2012

Att aktivt gå vidare...

Om man är rädd om sitt barn. Och om man är väldigt noggrann.
Och om man vårdar sitt barn ibland istället för att bara ta hand om sitt barn.
Då blir man lätt lite låst. Fast i sina rutiner. Allt puttrar på, till synes kontrollerat, med samma vanor och samma ambition. Men helt plötsligt märker man att mängden välling är anpassad för en tre månader mindre bebis, och att aktiviteterna inte alls passar en ettåring. Att hon kan dricka dubbelt så mycket välling och leka med dubbelt så många leksaker.
Man måste lyfta blicken ibland och försöka betrakta sitt barn med nya ögon.
Oftast händer det oss när vi varit borta ett tag eller när vi har vänner eller släkt på besök. De ser henne ibland som en helt annan person och har mycket högre och mer realistiska förväntningar på vad hon klarar av. Vi är typ bara försiktiga. Och hur ofta har vi, av omtanke om Freddis förkylningar, haft vänner eller släktingar på besök sista året?
Min poäng är absolut inte att man inte ska vara försiktig och varsam eller noggrann.
Eller vara orolig. Eller jobba hårt för att allt ska gå bra.
Men man måste gå vidare också. Och det händer inte bara av sig självt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar