 |
| Ett fönster in till ett annat liv. |
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
onsdag 29 december 2010
Jag är född extremt för tidigt
Jag har fått smaka en droppe av mammas mjölk. Inte kyld eller fryst. Färsk. Det tyckte jag om och kurade ihop mig.
Jag vill gärna ha händerna vid munnen eller nappen. Då blir jag lugn.
Pappa och mamma sjunger för mig och då reagerar jag med hela kroppen.
Jag vill gärna ha händerna vid munnen eller nappen. Då blir jag lugn.
Pappa och mamma sjunger för mig och då reagerar jag med hela kroppen.
tisdag 28 december 2010
Bloggbeskrivning
Den här gruppen är skapad för dem som vill följa Fredrikas resa från sin födsel den 27 december 2010 tills hon förhoppningsvis skrivs ut i mitten av April 2011. Vi kommer skriva om framsteg och bakslag, och det kanske inte alltid blir så rolig läsning, men ni får sovra fritt och bara läsa de roliga nyheterna om ni vill!
onsdag 27 januari 2010
10: januari 2011 Hur Freddie kommer till världen.
Här kommer lite info om vad som har hänt under de första två veckorna.
Den 26 december åkte vi in till SÖS efter att Elin fått en liten blödning. Hon hade då haft sammandragningar i två veckor som samma dag hade börjat göra lite ont. På SÖS blev hon undersökt och fick värkstillande medicin. Vi var helt inställda på att det här var en liten komplikation och att det värsta som kunde hända var att Elin skulle få stanna på sjukhuset i ett antal veckor, med värkstillande dropp, för att förhindra en förlossning. På kvällen hade inte sammandragningarna upphört helt och, efter att jag åkt hem, förflyttades Elin till KS, eftersom det var där man kunde ta hand om barnet ifall förlossningen inte gick att hejda. Dagen efter blev först lugn och vi trodde att allt hade gått bra, men fram emot eftermiddagen tilltog plötsligt värkarna. Jag hade åkt hem för att hämta Svante på dagis och fick brått tillbaka. 18.00 slog man av det värkstillande droppet. Man hade då sett att hennes CRP (ett värde som beskriver hur många vita blodkroppar man har som svar på en infektion) hade gått upp kraftigt. Elins livmoder och barn var infekterat och då var den enda lösningen att få ut barnet för att behandla det utanför livmodern. Strax efter att droppet slagits av ökade värkarna i styrka och 18.25 föddes Freddie. Hon var otroligt liten 745g och 33cm men hon skrek faktiskt till en gång innan sköterskorna la henne på Elins bröst. Freddie togs till ett upplivningsrum där hon sögs på slem från luftvägarna. Fick lungmedicin - surfaktant och intuberades dvs lades i respirator. Allt tog c:a 10 minuter. Hon hade haft puls hela tiden.
De följande två dagarna blev rätt lugna för Freddie medan vi var rätt chockade. Vi bodde på ett rum på eftervården för att Elins infektion skulle behandlas och vi kunde gå ner till Freddie när vi ville. Det var så svårt att förstå att den lilla varelsen i kuvösen var vårt barn. Otroligt. Och oroligt. Freddies syrgasbehov öka mer och mer. Det visade sig att delar av hennes högra lunga hade kollapsat och var fylld med slem. Nu följde oroliga dagar. En gång i timmen försökte sköterskorna suga svalg och luftvägar rena men syrgasbehovet steg ändå och hon fick ideliga dippar i syrgasmättnad. Något som inte rekommenderas för nervsvaga föräldrar. Det var typ som att ha ett barn med ett kroniskt kruppanfall. Lungorna föll samman mer och mer och när det var som värst var syrgasbehovet nästan 100% och trycken i respratorn höga. Det kändes olustigt eftersom Freddies, och andra tidigt födda barns lungor, tar skada av att ligga i respirator. Men på tionde dagen vände det äntligen. Det som senare visade sig vara en infektion började släppa taget och lungorna blev bättre och bättre. Samtdigt som det vände började hon också bajsa! Mycket bra, tyckte vi!
Så nu ligger hon utan respirator, äter om än inte så mycket och bajsar ibland.
Nästa sak som är på gång är att sluta ett kärl mellan hjärtat och lungorna som heter Ductus. Det stänger sig normalt av sig själv på fullgågna barn, direkt efter födelsen, men inte på tidigt födda. Kanske blir det medicinering. Kanske en operation. Och så väntar vi på nästa infektion...
Den 26 december åkte vi in till SÖS efter att Elin fått en liten blödning. Hon hade då haft sammandragningar i två veckor som samma dag hade börjat göra lite ont. På SÖS blev hon undersökt och fick värkstillande medicin. Vi var helt inställda på att det här var en liten komplikation och att det värsta som kunde hända var att Elin skulle få stanna på sjukhuset i ett antal veckor, med värkstillande dropp, för att förhindra en förlossning. På kvällen hade inte sammandragningarna upphört helt och, efter att jag åkt hem, förflyttades Elin till KS, eftersom det var där man kunde ta hand om barnet ifall förlossningen inte gick att hejda. Dagen efter blev först lugn och vi trodde att allt hade gått bra, men fram emot eftermiddagen tilltog plötsligt värkarna. Jag hade åkt hem för att hämta Svante på dagis och fick brått tillbaka. 18.00 slog man av det värkstillande droppet. Man hade då sett att hennes CRP (ett värde som beskriver hur många vita blodkroppar man har som svar på en infektion) hade gått upp kraftigt. Elins livmoder och barn var infekterat och då var den enda lösningen att få ut barnet för att behandla det utanför livmodern. Strax efter att droppet slagits av ökade värkarna i styrka och 18.25 föddes Freddie. Hon var otroligt liten 745g och 33cm men hon skrek faktiskt till en gång innan sköterskorna la henne på Elins bröst. Freddie togs till ett upplivningsrum där hon sögs på slem från luftvägarna. Fick lungmedicin - surfaktant och intuberades dvs lades i respirator. Allt tog c:a 10 minuter. Hon hade haft puls hela tiden.
De följande två dagarna blev rätt lugna för Freddie medan vi var rätt chockade. Vi bodde på ett rum på eftervården för att Elins infektion skulle behandlas och vi kunde gå ner till Freddie när vi ville. Det var så svårt att förstå att den lilla varelsen i kuvösen var vårt barn. Otroligt. Och oroligt. Freddies syrgasbehov öka mer och mer. Det visade sig att delar av hennes högra lunga hade kollapsat och var fylld med slem. Nu följde oroliga dagar. En gång i timmen försökte sköterskorna suga svalg och luftvägar rena men syrgasbehovet steg ändå och hon fick ideliga dippar i syrgasmättnad. Något som inte rekommenderas för nervsvaga föräldrar. Det var typ som att ha ett barn med ett kroniskt kruppanfall. Lungorna föll samman mer och mer och när det var som värst var syrgasbehovet nästan 100% och trycken i respratorn höga. Det kändes olustigt eftersom Freddies, och andra tidigt födda barns lungor, tar skada av att ligga i respirator. Men på tionde dagen vände det äntligen. Det som senare visade sig vara en infektion började släppa taget och lungorna blev bättre och bättre. Samtdigt som det vände började hon också bajsa! Mycket bra, tyckte vi!
Så nu ligger hon utan respirator, äter om än inte så mycket och bajsar ibland.
Nästa sak som är på gång är att sluta ett kärl mellan hjärtat och lungorna som heter Ductus. Det stänger sig normalt av sig själv på fullgågna barn, direkt efter födelsen, men inte på tidigt födda. Kanske blir det medicinering. Kanske en operation. Och så väntar vi på nästa infektion...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)