Andra förkylningen....

Så var det vår tur. Att kasta in handduken och ringa SÖS och be att få komma in med Freddie. Inte för att det är tufft eller smart att vänta för länge, för det gjorde vi inte, men vi hade hoppats att klara av den här förkylningen också. Den första kom i augusti och varade bara i ett par tre dagar. Freddies luftvägar blev aldrig angripna och det mesta stannade vid snorig näsa och lite allmän vissenhet. Då hoppades vi att hon inte skulle vara så infektionskänslig och att alla förkylningar skulle bli så. 

Nu har vi nått lite mer visshet. 

Den andra förkylningen hade ett helt annat förlopp. Först snorig i en vecka och när vi hade börjat slappna av, utvecklades den plötsligt till den blötaste förkylning jag någonsin sett. Det var som att Freddie var våt från hakan upp till hårfästet. Ögonen rann och allt var bara slem och snor. Och kräks. För kräks gör barn som inte hostar upp slemmet från halsen ordentligt. På hallmattan, på vardagsrumsmattan och i min frus skor. Men det är ok Freddie. Du hängde med hela tiden och blev aldrig slö. 

Efter tre dagar verkade Freddie ha ont. Vi kunde inte lägga ner henne, utan fick gå med henne på axeln hela tiden. På nätterna sov honn bara korta pass och vaknade ledsen däremellan. 

Hade hon ont i magen? Eller var det öronen? Var hon hård i magen för att hon inte fick i sig tillräckligt med vätska? Det var dags att ringa!

Väl inne fick vi ett fantastiskt mottagande. SÖS har en enhet som kallas BPD-teamet dit alla prematura barn är knutna. Det medför att man kan ringa direkt till avdelningen och få prata med en sjuksköterska som bokar in en tid snarast möjligt. Jag tror inte att alla sjukhus erbjuder den möjligheten, men det borde vara standard. Egentligen för alla barnfamiljer. 

Doktorn kollade upp Freddie rejält och tog en mängd prover. Det var inget snack om att vi kommit in för tidigt, utan alla tyckte att det var bra att vi var där. Det kanske det var också.

Freddie blev slutligen beslagen med extrem snuva och ev.öroninflammation. 

Antibiotika, Kåvepenin, blev utskrivet som Freddie först kräktes av. Det gör tydligen nästan hälften av alla barn, för den smakar så illa. Men Kåvepenin är ändå ett skonsammare antibiotika mot barnens tarmflora. Och vad jag läst mig till, visar mycket av dagens forskning på, hur otroligt viktigt den är.  

Det hela slutade med att vi fick ett annat antibiotika, Animox, som smakar bättre. Samt en inhalator för NaCl, som visade sig vara otroligt effektiv. Särskilt nattetid.

Nu mår Freddie bättre. Troligtvis inte tack vare antibiotikan för den har nog inte hunnit verka än, men vi tar den ändå, ifall något annat skulle tillstöta. Tarmfloran får vi försöka rädda med probiotiska droppar och yougurt.

Det kändes ok att vara tillbaka på sjukhus. Än en gång satt jag i en stol och stirrade på små detaljer i min dotters kläder. Tittade ut genom fönstret. Räknade ventilationsintag. Var den jobbigaste pappan, om inte i världen så i Stockholm. Inte så att jag är dum. Men jag ältar besluten minst en gång för mycket. Så att de stöts och blöts tillräckligt. Och eftersom alla beslut har en upp och en nersida så finns det alltid en del att prata om. Dom är bra tappra, sjukhuspersonalen.