Här händer inte mycket... för det är tomt inom mig. Tomt. Av sömnbrist eller något annat. Jag vet inte, men det är helt klart att både inspirationen och energin att skriva är svåra att frammana.
Jag som trodde att det skulle bli tvärtom. Att när vi kom hem från sjukhuset skulle kraften bli ännu starkare. Att allt som vi längtat efter skulle få bli sant. Och att det skulle ge oss mer energi.
Många saker har visserligen blivit verklighet Freddie växer hela tiden. Vi gosar med henne, går promenader och vi letar efter nya små framsteg hon gör. Jag har varit ensam med henne hemma. Flaskmatat. Det var fantastiskt. Jag har startat den här bloggen och gått med i föräldraföreningen.
Men när vi drömde, glömde vi kanske hur det också kan vara att ha spädbarn hemma... för vi är rätt trötta.
Hemmet är som en liten industri av disk och tvätt och kvällspass och nattskift. Allt som är normalt när man har spädbarn. Men Freddie har oerhört svårt att ligga själv och sova. Vi har prövat både vagga och vagn, men hon vill bli buren. Eller ligga hud mot hud på bröstet. Och vem kan anklaga henne för det? Hon, om någon, vet ju hur det är att ligga ensam. Ensam i kuvös. Ensam i säng. Och även om hon kanske inte minns det aktivt, så tycker jag man måste ta det på allvar.
Och så kommer det små stänk av sorg ibland. Vi bearbetar det vi varit med om hittills.
Ibland hjälper verkligheten oss lite väl mycket på traven. Som när storebror hittade en liten död fågelunge som trillat ur boet, och vi begravde den i rabatten. Det är klart att åsynen av det lilla fostret av brosk och tunn hud skickade oss rakt tillbaka i tiden till när Freddie föddes. Då grät vi såklart. Men att jag började gråta, när min fru häromdagen sa att vi skulle
äta tacos. Det var mer oväntat. Jag blev rörd över att hon skulle anstränga sig och hacka alla grönsakerna...
Att jobba är också speciellt. Innan
man går till jobbet och under tiden man jobbar är det helt ok. Men efter känner man sig helt urvriden. Förrådd och spöad av sig själv. Det är som att kroppen frågar hur i h-e man kunde utsätta sig för det där farliga. Att Lämna hus och hem.
Men allt blir bättre. Och det viktigaste är att inte alla fantastiska stunder skyms av de mindre fulländade. Att man glömmer den dagen då vi var osams och minns de andra då vi var världens bästa.
Man kan göra sig små glädjeämnen om man vill. Jag har t.ex. en fablesse just nu för att torka Freddies babykläder alldeles för varmt i torktumlaren, för att hon ska se större ut.
Det är fortfarande underskattat att lura sig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar