Hmm...nu är det så där svårt igen. Freddie är hes. Ingen feber. Inte märkbart snuvig. Lite rosslig kanske. Och alltid alltid under en helg, så att ingen finns att ringa. Och att ringa sjukvårdsupplysningen känns rätt lönlöst.
Så vi avvaktar.
Det är måhända rätt strategi, men jag är rädd att det beror på något annat också. Att vi är trötta. Vi orkar inte riktigt ta tag i problemet. Inte åka till akuten.
Det har alltid varit min käpphäst, att alltid välja handling före passivitet. Det viktigaste är alltid att göra något istället för farliga ingenting. Passivitet orsakad av trötthet leda, lättja eller ouppmärksamhet har alltid varit förbjuden. Hur många gånger har jag inte frågat mig själv om det var hösttrött fälgkörning som gjorde att vi inte märkte att något var fel med graviditeten, veckorna innan Freddie föddes.
Men, säger någon. Hur kan man leva så? Med en sån press på sig själv?
Det kan man kanske inte. Inte nu. Så vi får ta det som det kommer nu.
Kanske är det så att vi har blivit luttrade och har mer is i magen.
Det kommer dagar när man bara vill dra täcket över huvudet och somna om. Ingen dag har jag velat det mer än morgonen efter dagen då Freddie föddes. Men det är just de dagarna som det är viktigast att kliva upp ur sängen.. All respekt och ömhet till er som gör det varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar