Nej...jag har inte skrivit på länge. Jag vet. Men nu gör jag det. Olika anledningar har fått mig att vilja börja igen. Inte att något är mer traumatiskt. Allt är egentligen bättre än någonsin, om man tänker på de sista två åren. Men jag kanske behöver skriva av mig...
Vår lilla tjej är ett mirakel. Inte bara för att hon klarade sig, utan för att hon är så fin och glad och tapper och modig. Och söt. Hon lindar mig runt sitt lillfinger. Jag vet, det är patetiskt.
Hon går. Hon pratar lite. Hon leker och vill vara med. Och hon är CP. Så är det.
Hon kommer vara det. Och det finns dagar då det fortfarande skär i hjärtat, och det finns dagar då det är stilla. Tiden formar. Man förlikas och känner förtröstan.
Det kommer i små doser. Just när vi tror att vi visste var hur mycket CP hon är, så lär hon sig något nytt. Eller så visar hon en liten spasm, eller något hon inte kan.
Vi kan inte välja. Hon är vår dotter. Oändligt vår. Man vi får lära oss att roll with the punches - att ta smällarna som de kommer.
Något som dock aldrig är välkommet, är att börja fundera på när hon eventuellt fick syrebristen som eventuellt ligger bakom CP-skadan. Eller om det är hennes hjärnblödningar.
Jag hade en kängurustund med henne på SÖS när saturationsmätaren var trasig. Och eftersom det dröjde ett tag innan jag uppmärksammade det var hon rätt medtagen när jag upptäckte det.
Var det då...?
Hej!
SvaraRaderaJag vill bara säga att din blogg verkligen hjälper när man försöker överleva första tiden på NEO. Vi födde vår son på KS i v.24+3. Sen flyttade vi för tillväxt på SÖS. Många likheter med er alltså. Otroligt skönt att hitta (läsa) ngn som skriver det man själv tänker o känner. Tack!!
Hittade bloggen under hösten då vår dotter Kajsa föddes i v.24+5. Kikar in igen och undrar hur det går för fina Fredrika? Hur mår hon, hur mår ni?
SvaraRaderaTack för kommentarerna. Jag beklagar att jag inte bloggar så mycket längre. Jag arbetar inom prematurföreningen i Stockholm och det tar så mycket tid. Men det är nog dags att börja igen. Fantastiskt att det fortfarande finns de som har hjälp av den. Freddie mår fint. Fantastiskt bra på ett sätt. Men visst, det finns fortfarande saker vi ser. Varje dag. Men hon är mig väldigt väldigt kär. Och hon vet att utnyttja det! ;-) Jag återkommer! Allt gott, kalle
RaderaRamlade in på din blogg av en slump, har en tjej som är lite prematur, dock inte lika tidig som Fredrika för det första, det är INTE patetiskt att du kan beskriva din kärlek för henne med dessa ord och att hon kan linda dig runt sitt finger, det är jättefint att ni har sådan kontakt, inte alla pappor kan ha det och du ska vara STOLT att du kan och har, och visar. För det andra, du kan inte anklaga dig själv för din dotters skada. Hon kanske inte kan göra vissa saker, men det finns ingen annan som henne, hon är unik och perfekt på att vara sig själv. Det är jättejobbigt att ha ett barn med en sådan skada, man försöker klandra sig själv för skadan, men det är inget du ska tillåta dig själv att tänka. Jag känner ju inte dig men du verkar som en jättefin pappa till Fredrika, även om det är jättetufft. Ni är starka!
SvaraRadera