Hon var nästan frisk i nära två dagar. Sen började hennes näsa rinna igen. Vi blev oroliga att antibiotikakuren inte tagit och att vi skulle behöva ge henne en till, på en gång. Men snuvan var inte gul, utan färglös och lättflytande, så symptomen tydde mer på att det var ännu en virusinfektion. Mönstret gick igen från förra gången. Slem. Snor. Kräks. Snorsug. Nezeril. Hög huvudända. Mycket vätska. Alvedon om feber. Räkna andetag och kolla indragningar osv osv...
Och nu sitter jag här. Räknar andetag. Kollar indragningar. Känner på pannan. Lyfter upp henne om hostattackerna kräver det. Trött på skiten.
Men...jag kunde inte känna mer ömhet för någon annan.
De sista veckorna har vår Freddie krupit ur sitt spädbarnsskal och visat vilken människa vi ska umgås med resten av våra liv. En liten skön varelse. Snabb till skratt. Rolig. Duktig. Envis. Tapper och Underbar. Ett Underbarn.
Hon hänger snett ut från axeln och sträcker sig ut efter åtråvärda troféer. Hon spanar ständigt och har ett uttryck av "Åh, kolla!...aha, jaha, jaaa!" mest hela tiden.
Först tyckte jag att det var märkligt att hon orkade utvecklas så mycket när hon samtidigt var förkyld, men det var nog inte så mystiskt. Hon har nämligen behärskat alla de där sakerna länge. Det är vi föräldrar som utvecklats och gått vidare. När vardagen förändras tvingas vi se på henne med andra ögon och då upptäcker vi allt vad hon lärt sig. Detsamma inträffade faktiskt alltid med Freddies storebror. När vi flyttade, eller reste till nya platser växte han alltid lite för varje gång. I våra ögon.
Skillnaden mot nu, var att jag då tog det för självklart att han skulle utvecklas och bli stor.
Det gör jag inte nu. Jag blir glad när Freddie klarar saker. Men förvånad, som att jag inte väntat mig att hon också skulle växa. Men det gör hon. Och jag står bara och ser på och låter henne bli.
Det är inte likt mig. Fåfängt har jag trott mig kunna försöka förutse, förebygga, förhindra och förändra. Det har inte sällan blivit till tvång.
Men nu längtar jag efter att hon ska bli sig själv igen. Det är väl inte för mycket begärt..
Plötsligt minns jag något de brukade säga till oss på Neo. Att "hon blir starkare för varje andetag"
Det var trösterikt då. Och nu. Fast febern gör henne lite väl ambitiös...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar