Jag har ibland lite svårt för ämnet historia. Svårt för att läsa om katastrofer och krig. Jag har svårt för att sitta med eftervärldens fågelperspektiv och torrt konstatera att hade man gjort annorlunda hade katastrofen gått att undvika. Och ibland med stigande frustration läsa att till och med en gnutta kunskap hade förändrat allt från människors liv till hela världen.
Jag tog tidigt ett slags beslut. Jag skulle inte bli den som gick med skygglappar mot avgrunden. Jag skulle inte bli den som inte ville se en obekväm sanning. Som i självbedrägeri valde den lättare vägen. Katastrofer i mitt liv skulle kunna undvikas - med sunt förnuft, kunskap och beredvillighet. Som en liten scout.
Sen kom livet.
Valen blev så många. Och jag gjorde fel. Gång på gång. Hur mycket jag än överlade med mig själv och analyserade, så gick det aldrig att bortse från mina egna känslor och märkliga omständigheter. Ofta blev det inte alls som jag hade tänkt mig.
Det gick trots allt att leva med. Men det var lättare när det bara gällde mitt eget liv. Men när det handlar om ens barn? Har man inte då ansvaret att tänka före? Och om man inte klarar det hur förlåter man sig själv?
Ofta i samtal med föräldrar om hur det är att ha ett för tidigt fött barn kommer den här diskussionen kommer upp. För ett växande liv är det naturligt och klokt att försöka vara preventiv. Att vilja förebygga.
Men om man inte själv äger kunskapen hur ska man då kunna slå larm om något som ännu inte syns? Uppdraget att bevaka varje avvikelse och drag hos sitt eget barn växer sig oändligt stor och skymmer till slut stunderna av kärlek och värme. De stunder när man kan fokusera på sitt friska barn. På det barn som ska finnas kvar. Som inte behöver omvårdnad utan omfamning. Som inte ska bli, utan som är. Som inte behöver syn eller hörsel för att upplevas utan som kan förnimmas med närhet, slutna ögon och ömhet.
Det är då vi tänker att vården ska ta plats i förarsätet och ansvarsfullt guida oss in i framtiden. Men problemet är kanske att inte ens den mest erfarne vårdgivaren sitter med alla kartor. Alla är överens om att preventivt arbete är något bra men trots allt är de tillfällen när vi verkligen kan eller hinner förebygga något fortfarande ganska få.
Då gäller det att lära sig leva med insikten att ingen vet vad som ska hända. Och att det inte är någons fel. Men aldrig är det så viktigt att få hålla någon i handen som då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar