Min Freddi är nu tre och ett halvt år. Mycket har förändrats sedan hon kom till världen en kall, kaosartad och snöig dagi december 2010. Hon är större. Hon är starkare. Och det känns som om hela hennes varelse är inriktad på att ta in världen omkring henne, reflektera och prata om saker som dyker upp. Det är en dröm för en prematurpappa.
Men vi lever inte längre i en kärnfamilj. Mina barn har inte båda sina föräldrar hos sig varje dag. De har inte alla sina saker på ett och samma ställe och de har blivit medvetna om att de är egna individer alltid någonstans mellan två hem.
För ett år sedan tog vi beslutet att skilja oss. Precis som många andra föräldrar. Vår skilsmässa var inte en konsekvens av att Freddi kom till världen, men en kris i livet prövar ändå en relation. Ibland på ett bra sätt. Prövar om den är livskraftig. Om det finns tillräckligt med tillit, respekt och vilja och om man delar samma upplevelse av det som händer runtomkring.
Livet går vidare. Både för oss och våra två barn. Men jag känner dagligen hur jag inte räcker till. Hur det som brukarkallas socioekonomiska faktorer i studier av för tidigt födda och som man ofta kompenserar för syns allt tydligare även i mitt liv. Det är stressigt att leva ensam med barn. Paradoxalt nog har jag mindre tid för barnen när de är hos mig, även om jag kunnat uträtta mycket när de var hos sin mamma. För de flesta vardagssysslor kan man inte göra i förväg.
Jag oroar mig ständigt för ekonomin. Och besvikelsen över att inte ha klarat mitt äktenskap gör mig nog kanske mindre glad och mindre lätt att leka med. Och självklart tror jag att det påverkar mina barn. Jag vet att det är så. Det är inget jag kan göra något åt. För det är livet.
Och i det livet utvecklas min dotter framför mina ögon. Hon växer upp till en underbar treåring som lär sig nya saker hela tiden. Som precis har lärt sig använda sin springcykel och som inte låter någon CP-skada komma i vägen förframfarten över gräsmattor, asfalt och berghällar. Som hoppar högre från träd och bassängkanter än hon borde och som balanserar farligt på gränsen mellan att vara världens sötaste och världens jobbigaste lillasyster för sin storebror.
Jag vet inte vad jag ska tänka om min situation. Just under den tiden när jag ville ge allt för mina barn, vara ett stöd och ge dem en bra uppväxt tog mitt liv en helt annan vändning. Och här är jag nu. Det sägs att man ska acceptera det man inte kan förändra.
Mina barn är plötsligt min inspiration. Hur sjutton blev det så när det skulle vara tvärtom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar