Vänta och se...

Nu har vi varit hos doktorn med Fredrika och vi möttes av både dietist och sjukgymnast. Superbra. All vikt och längd och huvudomfång såg jättefina ut. Freddie väger ju som sin korrigerade ålder dvs som en 4,5 månaders bebis.
Lungorna lät också fortfarande bra. Faktiskt trots att hon var förkyld förra veckan för första gången. Det måste ha varit en lätt infektion, men ändå.
Sen var det det här med motoriken. Hon kan nog anses vara lite sen med sin motorik i armarna och händerna. Hon griper ju inte kontrollerat än. Men det blir ju faktiskt bättre. Vad gällde spasticiteten i ben och armar tyckte de att hon var ok. Det har ju också gått tillbaka otroligt mycket sista månaden.
Men vi fick i alla fall ett extra inbokat besök vid åtta månader, för att följa upp det.
Jag ser ju hur hon är. Hur hon är världens undebaraste tjej. Stark, godmodig, rolig och snäll. Men att hon har lite knasiga saker för sig ibland. Men det gör inget. Vad som kommer blir min framtid. Häromdagen blev jag så lycklig, när jag tänkte på att vi faktiskt givit Storebror det jag önskade mig så svårt när jag var liten. En lillasyster. Och han vet att uppskatta henne. Det vet jag.

Sova?

Det vore bättre om jag somnade nu. Det är en stor dag imorgon. Men ingen annan än jag vet det, kanske. Det vore bättre om jag var pigg imorgon. Så jag orkar med med det stora. Och det lilla. Fina Freddie. På undersökning. Sista? Ingen vet...
Undrar vad dom kommer säga om hennes rörelser. Dom som jag lärt mig att älska. Och vad ska dom säga om hennes huvud. Är det för litet? Det känns bra när jag luktar på det.
Samma som alltid. Vill inte veta. Men måste få veta.
För jag är vuxen. Och måsta ta ansvar och mogna beslut.
Som, att jag verkligen borde sova nu...

Hålla ihop händerna....

Den sista veckan har Freddies koordination blivit aningen bättre.
Hon kan öppna och sluta sin vänsterhand, koppla ihop händerna framför bröstet och
leka med fingrarna!
Reflexen att skjuta ifrån med benen är inte riktigt där än och hon har fortfarande "gångreflexen" kvar
på ena benet.
Faktum är att det känns som vår hemsnickrade sjukgymnastik hjälper lite, för vänster arm är inte lika spastisk och den känns mycket mer avspänd, efter att vi gympat lite.
Det ska bli intressant att se vad de tycker på SÖS vid vår nästa kontroll om två veckor.

Annars är amningen tyvärr fortfarande på nedåtgående. Nu ammar Freddie bara på morgonen och någon enstaka gång under dagen. Jag vet inte om det är någon som klarar att kombinera mjölkersättning och amning för det är ju så uppenbart att hon tycker mjölkersättningen är sötare. Och vi är ju lite sockersvaga i min familj...
Det är tom så att hon ratar bröstmjölk om vi häller upp den i en nappflaska!
Så nu pumpar E ut och så blandar vi det med ersättningen.
Kanske inget hållbart alternativ, men vi kör så länge det går.

I helgen fick jag egentid när E reste bort med barnen. Det var otroligt skönt.
Två dagars segling kan göra underverk med tålamodet, men
den första vanliga dagen efter, har jag inte så mycket tålamod ändå, känns det som.
Det är nästan lite tyngre.
Som att man fått smak för egentid, och har svårt att hitta tillbaka.
Lite sjåpigt, eftersom jag tycker barnen är fantastiska och jag får skylla mig själv som skaffat dom.
Men "the best is the enemy of the good"!

Mjölkersättning/Amning

Jag har just lagt vår lilla fina tjej. 6170g. Snart fyra månader.
Inte illa för en som vägde knappt 600g som minst, så hon har tiodubblat sin vikt.
Varifrån hon fått näringen är det inget tvivel om. Mat är dödligt allvar och hon äter alltid till sista droppen.
Men nu har hon för första gången börjat rata bröstmjölk till förmån för mjölkersättningen.
Egentligen är det inte märkligt. Hon väljer på samma sätt som alla människor som är trygga och har god tillgång till mat.
Hyra en rulle istället för att gå på teater, att äta hamburgare istället för grönsaker eller titta på TV istället för att springa. Enkelt och snabbt.
Men vi vill att hon ska få i sig bröstmjölken.
Från början trodde vi att hon bara hade problem att växla från MAM-flaskorna till bröstet, men när vi fyller en MAM-flaska med utpumpad bröstmjölk ratar hon den också.
Allt började med att min fru, för en månad sedan, var tvungen att resa bort i 24h på jobb. Jag hade tagit hand om Freddie så mycket, och hon åt redan hälften ersättning, så min fru pumpade ur och åkte. Jag ordnade lyxtillvaro för Freddie med mat varannan timme, lek och bus och ostörd sömn. Det gick jättebra.
Lite för bra.
För sedan dess är inte bröstmjölken inte förstahandsvalet. Hmm... ett halvårs strävan med bröstpumpar, medicin och amningsträning förgäves efter 24 timmars amningspaus?
Vi tänker i alla fall inte ge oss. Det känns superbra att hon får i sig lite antikroppar genom bröstmjölken och det lilla skyddet vill vi behålla.
Så tills vidare testar vi med att dra ner lite på ersättningen igen, pumpa ur några gånger om dagen och blanda i de vanliga målen och amningsträna.
För det lönar sig nog inte att förklara skillnaden mellan lust och vilja för henne just nu...

Från 11:e mars 2011. Anknytning.

Jag ser på dig men jag ser dig inte.
Du är där men du flyr mig.
Nu tittar jag på dig. Jag svär. Rakt på dig.
Och ändå ser jag bara sängen du ligger i och lakanet du ligger på.
Jag måste komma närmre.

Varför tar det sån tid?

Men om jag lägger mig alldeles bredvid dig.
Så nära att jag hör dig.
Det svaga ljudet av att du lever.
Så nära att mitt hjärta är alldeles intill ditt.
Bara lite hud och tyg emellan.

Så. Långsamt tar du plats inom mig.
Och jag bryr mig. Om dig.

Har jag varit borta ett tag?

Den första juni slutade jag jobba och gick på semester. Samma dag slutade jag att skriva om Freddie. Nu börjar jag igen. Varför jag slutade vet jag inte. Det var inget medvetet beslut, men jag kände att det inte fanns något mer att skriva. Det var inte riktigt sant, för de fanns massor. Kanske kommer det upp under hösten.
Minnet av den dramatiska vintern och våren börjar blekna. Nu är Freddie en rätt stor tjej. Nära sex kilo tung. 68 cm lång och fantastiskt söt. Att hon kommer finnas kvar hos oss nu är lika sannolikt som för alla andra barn. Hon ler och hon skrattar fint när man kittlar henne under armarna. Tittar på lampor.
Men jag kliver utanför varje dag och undrar hur hon mår. Om de små hjärnblödningar hon fick kommer sätta några spår. Hur små de än, var satt de i lillhjärnan och de är aldrig bra, har jag förstått. Lillhjärnan styr kroppens motorik och eventuella avvikelser märks ofta inte förrän barnen blir större och utmanas motoriskt.
Det är nog det hösten och nästa vinter kommer handla om. Motorik, kognitiv förmåga och utveckling.
Redan nu är det så att Freddie inte är helt liksidig och att hon har små spasmer i sin vänstra arm och sitt vänstra ben. Men vem vet. Det är tillräckligt mycket för att vi skulle ha sökt BVC för länge sedan med storebror, men nu vet vi ju vad bakgrunden så nu väntar vi bara och hoppas att det ska försvinna. Det verkar bli bättre...
Under tiden gör jag lite egna gymnastikövningar med henne. Den arm som gärna böjer sig inåt övar vi på att böja ut och det ben som är stelt får sparka lite extra. Jag tänker att musklerna behöver lite stretch och variation och att det kanske sänder någon slags impulser tillbaka till hjärnan att de rörelserna också är bra att ha.
Freddie har hållit sig frisk under hela sommaren. Eller, vi har hållit henne frisk. Eller, vi har hållit oss undan.
Det har varit smärtsamt ibland, och vi har gjort många närstående och vänner besvikna med inställda möten och resor. Men vi hade inte gått vilse i orosland. Det var ett aktivt och medvetet beslut att göra allt för att hålla henne frisk fram till hösten.Det är ändå så att ingen ännu vet hur Freddie skulle reagera på en infektion. Kanske får hon astma och får börja med inhalationer för några år framöver. Kanske skulle vi behöva bo på Sacchska igen. Kanske inte. Vem vet. Men.
Jag känner att det vi gjorde, var värt det. Kanske kommer andra förstå det så småningom.

Mona, sommarnatten och...

Dina guldbruna ögon, sommarnatten och Mona Lisa... ni är inte ens i närheten.
I lördags såg vi det som resten av världen missade.
Det finaste leendet som vi längtat efter så mycket.
Och efter det har vi fått se många många fler.
Jag tror inte att jag kan beskriva allt som rymdes i den där lilla krökningen, men
själva det var stort och fint med ett litet joddel på slutet.
Tack Freddie!

Dagis or not dagis...

Fredag. Vi har ännu en vecka bakom oss, och även om jag jobbar i helgen så är det ändå lite magiskt med fredagar. Konstigt.  Den stora skillnaden för oss är att vi inte har någon barnvakt till storebror.  
Vi funderar mycket över när han ska få börja på dagis igen. Han har varit hemma i två månader nu, och det är inte mer än tre veckor kvar innan sommaren. Efter sommaren ska han dessutom byta avdelning. Så just nu lutar det åt att vi behåller honom hemma. Och hoppas att han inte saknar allt för mycket av lek och kamrater. Han har ju kamrater hemma bland grannarna också. 
Vi har lite dåligt samvete för att han inte är på dagis, invaggade som vi är i uppfattningen om att dagis är den bästa platsen för ett barn att bli redo för livet. Jag vet inte. Fungerar verkligen dagis så bra? Vi upplever att på många sätt faktiskt mår bättre hemma. Han är piggare, utvecklas mer verbalt och är inte minst mindre sjuk. Förut kunde han
ofta vara helt slutkörd när han kom hem från dagis. Mest på ett mentalt plan. Då orkade han knappt vara med oss. 
Nåja, dagis är ju ett måste om man vill jobba samtidigt som man har barn. Men egennyttan för barnen med dagis kanske kan diskuteras och konceptet dagmamma börjar kännas mer och mer attraktivt. 

Sjätte sinne?

En bra dag. Tack vare sol och värme eller snarare trots sol och värme. Vi har haft Freddie i skuggan så klart, men hon har ändå blivit varm och vi har givit henne extra vätska. Spätt ut mjölkersättningen lite. Jag vet inte om det är ok. Om det kan bli problem med hennes saltbalans osv, men än så länge fungerar det bra.
En bra sak vi använder oss av när vi gör mjölkersättning, är en vanlig digital hushållsvåg. Då slipper vi mäta så förtvivlat med decilitermått och det är lättare att hålla rent när man slipper blaska. Man måttar bara upp pulver med skopan som följer med paketet. Tarerar vågen (nollställer) och fyller på så många gram vatten man vill ha. Blandar. Det fungerar jättebra. 30g. vatten till en skopa.
Om man är riktigt ambitiös och har en exakt hushållsvåg kan man väga pulvret också och hälla i vatten efter.
En skopa väger 4,3 gram och behöver 30 g vatten. Förhållandet är alltså c:a 1:7.
Om man råkar hälla upp 5g pulver, så gör det ingenting, för då häller man bara på 35g vatten osv...ja, ni fattar... Jag är en nörd.
Freddie nöjer sig fortfarande bara med att bli buren. Eller ligga väldigt nära någon i sängen. Hon är otroligt perceptiv och reagerar direkt om man flyttar på sig. När hon ligger bredvid mamma i sängen kan hon sova fyra timmar i sträck, men om mamma går på toaletten, tyst som en mus, vaknar hon ofelbart.
Idag hade jag fått henne att somna i vagnen. Vi var i köket och jag satt och jobbade med datorn. Efter ett tag tassade jag ut för jag skulle gå och hämta en sak. En minut senare var hon vaken....
Har hon bara otroligt bra hörsel eller använder hon sig av telepati?!
Jag är inget new-age fan, men den som lever får se.
Och just nu är vi så glada för att Freddie gör det!

Bättre idag...

Freddie är bättre idag. Inte lika rosslig och piggare.
Skönt med falsklarm.
Vi är också piggare.
Bara familjekaos en gång på hela dagen! :-)
Imorgon går Freddie in i vecka 44. Och på torsdag fyller hon en månad.
Stort!

Hes Freddie igen...

Hmm...nu är det så där svårt igen. Freddie är hes. Ingen feber. Inte märkbart snuvig. Lite rosslig kanske. Och alltid alltid under en helg, så att ingen finns att ringa. Och att ringa sjukvårdsupplysningen känns rätt lönlöst.
Så vi avvaktar.
Det är måhända rätt strategi, men jag är rädd att det beror på något annat också. Att vi är trötta. Vi orkar inte riktigt ta tag i problemet. Inte åka till akuten.
Det har alltid varit min käpphäst, att alltid välja handling före passivitet. Det viktigaste är alltid att göra något istället för farliga ingenting. Passivitet orsakad av trötthet leda, lättja eller ouppmärksamhet har alltid varit förbjuden. Hur många gånger har jag inte frågat mig själv om det var hösttrött fälgkörning som gjorde att vi inte märkte att något var fel med graviditeten, veckorna innan Freddie föddes.
Men, säger någon. Hur kan man leva så? Med en sån press på sig själv?
Det kan man kanske inte. Inte nu. Så vi får ta det som det kommer nu.
Kanske är det så att vi har blivit luttrade och har mer is i magen.
Det kommer dagar när man bara vill dra täcket över huvudet och somna om. Ingen dag har jag velat det mer än morgonen efter dagen då Freddie föddes. Men det är just de dagarna som det är viktigast att kliva upp ur sängen.. All respekt och ömhet till er som gör det varje dag.

Ny dos av RS-antikroppar.

Idag är en bättre dag!
Ingen koma, trots att Freddie sovit dåligt sista nätterna.
Att hon har sovit dåligt kan bero på att vi försökt att dra ner lite på mjölkersättningen,
så att hon inte tappar fart med amningen. Eftersom min fru tappert i tre månaders tid satt och pumpade ut fem droppar per bröst sex gånger om dagen, bara för att Freddie skulle kunna amma senare, så vill vi inte ge för mycket ersättning nu.
RSV-nivåerna är fortfarande, om inte höga, så förhöjda. Det gör att Storebror inte får börja på dagis nästa vecka heller. Inte för att han inte trivs med att vara hemma med barnvakt...det verkar passa honom hur bra som helst.
(Återigen får uppfattningen att dagis är den bästa lösningen för ett litet barn en törn)
Nåväl, idag ska Freddie ska få en påfyllnadsdos med RSV-antikroppar. Det der inte ett hundraprocentigt skydd, men hjälper henne ändå ifall hon skulle möta viruset. Nu lever ju vi så isolerat hemma, men det känns skönt ändå.
(Av någon anledning verkar inte, som jag förstått det, amningen skydda mot infektioner med RS-virus. Synd!)
Så idag bär det av till sjukhuset igen. Då ska vi passa på att fråga om Freddies gomspalt också som verkar väldigt djup...hmm...men så kanske det ska vara.
http://sv.wikipedia.org/wiki/RS-virus

Fågelungar och torktumlare...

Här händer inte mycket... för det är tomt inom mig. Tomt. Av sömnbrist eller något annat. Jag vet inte, men det är helt klart att både inspirationen och energin att skriva är svåra att frammana.
Jag som trodde att det skulle bli tvärtom. Att när vi kom hem från sjukhuset skulle kraften bli ännu starkare. Att allt som vi längtat efter skulle få bli sant. Och att det skulle ge oss mer energi.
Många saker har visserligen blivit verklighet Freddie växer hela tiden. Vi gosar med henne, går promenader och vi letar efter nya små framsteg hon gör. Jag har varit ensam med henne hemma. Flaskmatat. Det var fantastiskt. Jag har startat den här bloggen och gått med i föräldraföreningen.
Men när vi drömde, glömde vi kanske hur det också kan vara att ha spädbarn hemma... för vi är rätt trötta.
Hemmet är som en liten industri av disk och tvätt och kvällspass och nattskift. Allt som är normalt när man har spädbarn. Men Freddie har oerhört svårt att ligga själv och sova. Vi har prövat både vagga och vagn, men hon vill bli buren. Eller ligga hud mot hud på bröstet. Och vem kan anklaga henne för det? Hon, om någon, vet ju hur det är att ligga ensam. Ensam i kuvös. Ensam i säng. Och även om hon kanske inte minns det aktivt, så tycker jag man måste ta det på allvar.
Och så kommer det små stänk av sorg ibland. Vi bearbetar det vi varit med om hittills.
Ibland hjälper verkligheten oss lite väl mycket på traven. Som när storebror hittade en liten död fågelunge som trillat ur boet, och vi begravde den i rabatten. Det är klart att åsynen av det lilla fostret av brosk och tunn hud skickade oss rakt tillbaka i tiden till när Freddie föddes. Då grät vi såklart. Men att jag började gråta, när min fru häromdagen sa att vi skulle
äta tacos. Det var mer oväntat. Jag blev rörd över att hon skulle anstränga sig och hacka alla grönsakerna...
Att jobba är också speciellt. Innan
man går till jobbet och under tiden man jobbar är det helt ok. Men efter känner man sig helt urvriden. Förrådd och spöad av sig själv. Det är som att kroppen frågar hur i h-e man kunde utsätta sig för det där farliga. Att Lämna hus och hem.
Men allt blir bättre. Och det viktigaste är att inte alla fantastiska stunder skyms av de mindre fulländade. Att man glömmer den dagen då vi var osams och minns de andra då vi var världens bästa.
Man kan göra sig små glädjeämnen om man vill. Jag har t.ex. en fablesse just nu för att torka Freddies babykläder alldeles för varmt i torktumlaren, för att hon ska se större ut.
Det är fortfarande underskattat att lura sig själv...

Påskhändelser...

Nej, nu är det dags att komma igång igen, efter en otroligt fin påskhelg! Svante har varit hos sin mormor och morfar i två dagar så vi har fått mer tid med Freddie. Och det behövdes. Vi behövde titta på henne i lugn och ro. Utan det där fyraåringsinducerade höga vardagstempot. Och Freddie behövde nog det med. Vi började med lite spädbarnssaker som speldosa och kill under hakan och det verkar hon gilla. Men sen räcker det för henne! 
Just nu känns det som att vi hittat en bra balans med amning och ersättning. Freddie ammar i stort sett var tredje timme, men vartannat mål, och särskilt sista målet innan läggdags kompletterar vi med en flaska NAN. Då fyller vi upp en flaska med ca 80 cl och sen får hon äta tills hon är mätt. Hon äter mer koncentrerat på det sättet, och ligger inte och småsnuttar lika mycket. Vilket är absolut nödvändigt för att Elin ska orka. Innan tänkte vi att snuttningen istället skulle stimulera amningen, men det kändes inte som att det uppvägde problemet med att Elin aldrig fick sova. Och det här funkar bättre. 
Freddie är 51cm nu och väger 3300g. 
För övrigt finns det ju tusen mjölkersättningar. Det är en forumdjungel man kanske ska grotta sig ner i senare. Mest funderar jag på om den ska vara probiotisk eller inte. 
Det känns lite överflödigt. Hon borde få i sig de viktiga bakterierna ändå... 

Anknytning till ett sjukt barn.

Det kändes annorlunda att hålla i Freddie idag.
Som att framtiden fick vara med i tankarna.
Att jag har alla chanser att se henne växa upp och lära sig gå och prata.
Att vi skulle lära känna varandra, hon och jag.

Jag har varit så kär i vår dotter, och försökt att skydda henne från allt ont.
Men nu var kärleken inte längre laddad med kampvilja och beredskap.
Inte blandad med rädsla och förbehåll. Den var bara lugn. Och glad.

Magnetröntgensvar....

Som vi var väntat.
Igår fick vi äntligen fått våra magnetröntgensvar...

Två minimala rester av blödningar i lillhjärnan, som vi inte tidigare kände till...
...MEN...

Doktorn säger att dom verkligen är minimala och helt obetydliga! Dom kommer med största största sannolikhet
inte påverka henne alls i framtiden!
Allting är precis som det ska vara!
Vi har en liten frisk Freddie.

Nu ska vi klara oss på egen hand...nästan.

Idag var hemsjuksköterskan hemma hos oss för sista gången. Hon har varit till otroligt stor hjälp och ett fantastiskt stöd till Elin. Nu lämnas vi över till vår vanliga BVC men vi kommer också ha kontakt med ett team på SÖS som kallas BPD-teamet. Dom skall vi ha kontinuerlig kontakt med ända tills Freddie blir stor. Mopedstor.
Vi vägde och mätte Freddie idag och hon har verkligen vuxit! Jag har varit lite orolig för att hon inte får tillräckligt med mat, eftersom vi försökt att ge henne så lite mjölkersättning som möjligt för att amningen ska komma igång. Men det kom verkligen på skam...
Nu är hon 51 cm. lång och väger 3220g!
Så stor hon är. Vår lilla flicka, som rymdes i min hand när hon föddes.
Jag har varit ledig idag, så jag och Freddie har övat med nappen och tittat på lampor. Några gånger tyckte jag att det drog lite uppåt i hennes mungipor...en antydan till leende? :-)
Jag har under hela tiden haft en målbild av hur jag kittlar Freddie så hon skrattar. När hon var nyfödd satt jag utanför kuvösen och försökte, på vinst och förlust, projicera in den till henne.
Antagligen hjälpte det mig mer än henne. Men att jag snart kanske ska få se hennes leende, är
en större uppfyllelse av den målbilden än jag vågade hoppas på då.
Tack Freddie för idag.

Mjölkersättningar och flaskor...

Vi har nu matat Freddie med nutramigen i c:a en månad och hennes mage har fortfarande inte stabiliserat sig. Hon bajsar bara en gång i veckan och det som kommer ut är allt annat än senapsfärgat babybajs.
Det ser mer ut som slam från ett reningsverk...
Eftersom vi inte vet säkert om hon är mjölkproteinallergisk ska vi nu försöka ge henne mjölkbaserad ersättning istället. Det är egentligen ologiskt att vi gör det eftersom hon, vilket är ett symptom på allergi, är lös i magen fortfarande. Annars brukar barn bli stenhårda av nutramigen som jag förstått det.
Men något med utseendet på det som kommer ut får oss att vilja försöka med något annat.
Vi matar henne med MAM-flaskor som är bisfenolfria. Dom har någon typ av luftintag längst upp och det verkar fungera bra.
Möjligen kommer mjölken lite snabbt ur flaskan och hon visar tendenser till att bli otålig vid bröstet.
Medela har någon bra flaska där mjölken inte kommer lioka snabbt, men vi orkar inte byta ut hela sortimentet så vi väntar lite.

Info: Mjölkersättningar: http://en.wikipedia.org/wiki/Infant_formula
Info: Mam-flaskor: http://www.mambaby.com/the_products-drinking-bottles,26960,RefStoryID__26794.html?websiteLang=se&StoryID=26960&RefStoryID=26794&CountrySelect=se
Info: Medela: http://www.apoteket.se/privatpersoner/levamedsmabarn/common/produktinformation.aspx?Varuid=243402

Vår, social fobi och magnetröntgensvar...

Nu har våren expolderat utanför fönstret. Plötsligt går alla man ur huse för att möta solen.
Och varandra. Nu skall det sociala livet återupptas och repareras efter vinterns träliga träda.
Och det känns annorlunda. Jag vet inte om jag pallar det riktigt.
Mina tankar rör sig bara runt en liten liten yta och krets av människor. Vår familj, magnetröntgensvar och mjölkersättningar.
Härmodagen var jag på en stor tillställning på mitt jobb, och jag tänkte att jag som normalt är väldigt social säkert klarar lite festlig samvaro, buffé och småprat med kollegor.
Men det krävs att man tittar folk i ögonen. Det krävs att man lyssnar på den man pratar för att samtalet ska vara roligt. Inget av det klarade jag utan att anstränga mig på ett sätt som mest liknade att stålsätta sig inför att  vara naken offentligt. Jag kände mig helt avklädd och öppen. Och vad gör man då? Man monterar upp rustningen igen så ingen ser hur sårbar man är. Och då är rätt svårt att hänga med och kommunicera bakom det där skalet! Och all energi går åt till att hålla sig kvar så man förstår ingenting av det man pratar om.
Var finns en undanskymd mörk vrå med kuddar, tänkte jag hela tiden. Där jag kan sätta mig och fundera över vad svaret på Freddies magnetröntgen kommer vara.
Det ovan är självklart en helt normal reaktion på det vi varit, och fortfarande är med om. Det gäller att ta det i små doser och inte pressa sig. En vanlig playdate med goda vänner och barn kan plötsligt kännas orimligt kaotisk och skrämmande.
Något som är underligt är att mitt jobb på scen fungerar utmärkt och att tillfälliga möten inte är något problem. Det är när samvaron är planerad och organiserad som förväntningarna ökar och det inte funkar.
Bra att tänka på!