Nu har våren expolderat utanför fönstret. Plötsligt går alla man ur huse för att möta solen.
Och varandra. Nu skall det sociala livet återupptas och repareras efter vinterns träliga träda.
Och det känns annorlunda. Jag vet inte om jag pallar det riktigt.
Mina tankar rör sig bara runt en liten liten yta och krets av människor. Vår familj, magnetröntgensvar och mjölkersättningar.
Härmodagen var jag på en stor tillställning på mitt jobb, och jag tänkte att jag som normalt är väldigt social säkert klarar lite festlig samvaro, buffé och småprat med kollegor.
Men det krävs att man tittar folk i ögonen. Det krävs att man lyssnar på den man pratar för att samtalet ska vara roligt. Inget av det klarade jag utan att anstränga mig på ett sätt som mest liknade att stålsätta sig inför att vara naken offentligt. Jag kände mig helt avklädd och öppen. Och vad gör man då? Man monterar upp rustningen igen så ingen ser hur sårbar man är. Och då är rätt svårt att hänga med och kommunicera bakom det där skalet! Och all energi går åt till att hålla sig kvar så man förstår ingenting av det man pratar om.
Var finns en undanskymd mörk vrå med kuddar, tänkte jag hela tiden. Där jag kan sätta mig och fundera över vad svaret på Freddies magnetröntgen kommer vara.
Det ovan är självklart en helt normal reaktion på det vi varit, och fortfarande är med om. Det gäller att ta det i små doser och inte pressa sig. En vanlig playdate med goda vänner och barn kan plötsligt kännas orimligt kaotisk och skrämmande.
Något som är underligt är att mitt jobb på scen fungerar utmärkt och att tillfälliga möten inte är något problem. Det är när samvaron är planerad och organiserad som förväntningarna ökar och det inte funkar.
Bra att tänka på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar