Sitter och tittar på bloggen och läser alla fina inlägg vi har fått från er alla. Det är första gången jag tittar tillbaka och jag blir rörd och glad. Ni har varit ett så stort stöd för oss i hela familjen. Tack!
Resan är inte över än. Men vi har börjat drömma om att få komma hem snart. Små rännilar av lycka har börjat leta sig in i våra liv igen. Och det känns som sorgen smälter undan lite, i takt med snön.
Vi är så kära i vår lilla dotter, men att känna lycka och stolthet känns nästan övernaturligt vanskligt. Kanske delar vi det med alla mödrar och fäder i mer utsatta delar av världen som inte heller vågar känna lycka över sina barn. Inte förhäver sig. För alla vet vad som kan hända barnen då...
Men nu är det inte så. Vi vågar. Vi spurtar nu. Den sista men så viktiga biten, då man absolut inte vill göra några misstag. Vi knyter henne till oss, och om allt fortsätter gå väl, önskar vi att få bära hem henne snart. I ett babyskydd. I vår röda bil. Precis som Svante.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar