Så har vi varit hemma i fyra dagar. Det kändes som att alla behövde ett tag på sig för att vänja sig vid den nya situationen. Svante är fortfarande en stolt storebror, även om han också måste bli matad ibland med spruta och sond ibland. Hans svinkoppor är bättre nu och det underlättar en hel del. Eftersom han har haft öroninflammation och är så glad över att lillasyster och mamma är hemma, så pratar han aldrig svagare än ett fortissimo! Freddie tar det rätt bra, men ibland klarar hon inte ljudmängden och blir för trött. Hon visar det oftast genom att hålla upp båda händerna framför ansiktet som ett skydd. Då är det dags att ta undan henne lite. Hennes dygnsrytm från sjukhuset har varit omvänd så hon sover mycket på dagarna och ligger vaken och knorvar på nätterna.
Svante går inte på dagis utan har en egen barnvakt varje dag. På det sättet får vi inte hem några dagissmittor. Han verkar trivas med det, men det ska bli rätt skönt om någon månad när vi kan lätta på karantänen för hela familjen.
Just nu är vi tillsagda att inte ge Freddie för mycket sondmat för att amningen ska komma igång. Det känns lite läskigt eftersom vi tycker att hon inte alltid orkar visa att hon är hungrig. Så hon blir lite tröttare. Det kan säkert ha att göra med att hennes blodvärde är lite lågt igen, så vi får se om hon kanske behöver blod nästa vecka.
Måndag, Onsdag och Fredag kommer en hemsjuksköterska hem till oss och ser till Freddie och sköter hennes matsond. Det är rätt skönt. Fast... hon har inte berömt mina symaskinsförsök till sänghimmel och prematurnäste! Hmm...
Jaja, hon hade väl inte förväntat sig annat :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar