Moment 22

Allt rullar på. Freddie har klarat sig utan förkylningar nu ett tag, och tack vare träning hemma, kan hon nu resa sig upp mot en stol och idag kröp hon några steg för första gången.
För några dagar sedan var vi på ett nytt besök till neurologen för att följa upp Freddies handfunktion och eventuella CP-skada. Hennes rörelseförmåga med handen är i stort sett oförändrad. Hon väljer fortfarande bort sin högerhand och hon kan bara gripa horisontellt med den med grövre precision. Hon kan inte klappa i händerna och hon kan inte använda höger arm när hon ska banka på något. Jag upplever det som att hon har en spänning lite högre upp. Vid axeln eller överarmen. Det enda jag kan komma på om det inte skulle vara CP är om hon fick någon nervskada i armen vid förlossningen, eller om det handlar om en prematurorsakad omognad i hjärnan. Den här gången höll också doktorn med om att oliksidigheten var tydligare,
men han var inte riktigt beredd att skicka henne till habiliteringen förrän vi resonerat en stund. Jag sa att vi inte var rädda för själva CP-diagnosen, och att det viktigaste för oss var att vi fick hjälp med att träna henne så optimalt som möjligt nu när hon kanske är som mest mottaglig. Det verkade göra susen och vi kom överens om att hon skulle få påbörja sin habiliteringen i mars.
Det hela blir lätt ett moment 22. Freddie är som mest mottaglig för träning just nu, men diagnosen CP sätts inte gärna på så små barn, eftersom den kliniska bedömningen är så svår. Det är ju först i fyraårsåldern som man kan ställa någon säkrare diagnos. Någonstans spelar kanske även omtanken om föräldrarna in. Man vill inte diagnosticera ett barn som CP i onödan. Men resultatet blir att de barn som har lättare CP-skador har svårare att få habilitering när den gör som mest nytta. Det är nästan som att man som förälder måste gå till sjukhuset och säga: Snälla, SÄG nu att mitt barn är CP så vi får träning!
Jag kan leva med att ha tränat Freddie lite mer än hon behöver, om det i slutänden visade sig vara bra. Den enda stora nackdelen, förutom den rent känslomässiga i att ha ett diagnosticerat CP-skadat barn, är att det blir tuffare att få igenom barnförsäkringen. CP är inte direkt OK hos försäkringsbolagen. Men å andra sidan hade det nog varit svårt att få ersättning ändå, eftersom skadan som givit upphov till CP:t redan inträffat vid födseln.
Det händer annars mycket på försäkringsfronten just nu...