Jag tänker på när jag satt känguru med Freddie. De långa stunderna i fåtöljen med henne på magen. Hur mycket det gav henne, men också hur det blev en långsam anknytning för mig. Sakta men säkert. I början handlade det så klart mycket om att hon inte skulle få apneer hela tiden, så blicken var alltid fäst vid dataskärmen ovanför. Men allteftersom hon blev starkare blev stunderna av lugn längre och längre. De där stunderna gav Tid att tänka och reflektera. Utan uppkoppling, iphone eller tidningar. Tankarna snurrade runt och över och ut. Och allt som återstår var ett oskrivet rum att vila i tillsammans med sitt barn. Att våga unna sig den stunden. Att utan prestation våga vänta. Vara närvarande varje minut, i flera timmar, kanske flera gånger om dagen. Tills det blir en vana.
Tillfällena kommer inte så ofta.
Jag tror att de stunderna är essentiella för alla djur. Att vila sig tillbaka till ett grundtillstånd. Och det är kanske inte så lite oroväckande att det är precis de tillfällen till återhämtning, som vi istället fyller med förstrött pet på mobilen eller tvtittande.
Våga vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar