Jag tror inte att jag är väldigt olik någon annan i det avseendet.
Att leva i framtiden, eller dåtiden. Och inte i nuet.
I alla fall inte under de vanliga dagarna. De dagarna då inget dramatiskt händer.
Och jag tror att jag precis som alla andra inser, att om jag stod inför utsikten att kanske inte få leva längre, så skulle nuet vara viktigare.
Barn lever i nuet. I alla fall innan de blir stora. De tar inget ansvar. Ägnar ytterst lite tankar på konsekvenser av handlingar de gjort och är barnsligt usla på att planera. Det kan vara rätt jobbigt.
Men det har sina poänger. Särskilt när de tvingar tillbaka oss vuxna in till sitt omedelbara varande.
Tankarna på våra liv och ansvar drar i oss från alla håll, och barnet drar i oss för att hålla oss kvar.
Kampen om oss föräldrar.
Jag märker att jag har otroligt svårt att betrakta Freddie som den hon är just nu.
Jag ser henne ständigt på en skala. Någonstans, på väg i sin utveckling, mot nästa steg.
Som jag ständigt längtar till.
Min önskan att Freddie ska växa sig stor är så stark.
Det brådskar så pass, att jag inte har ro att njuta av hennes bebistid. Jag vill att hon ska krypa, gå och prata. Nu. Så jag får veta.
Självklart försöker jag ta del av hennes bebisuppenbarelse så mycket jag kan. Busar och kittlar och myser.
Men i det stora hela. I synen på hennes liv, och vårt.
Jag tar ingenting för givet.
Inte hennes första steg. Inte hennes första ord. Inte hennes första skoldag.
Det är så jag lever. Och det är helt ok.
Hej! Vad fint du skriver om er dotter! Vi har en liten tjej som föddes 25+0 och är ca 17 månader nu. Hon fick en stor vänstersidig hjärnblödning och hon fick cp-diagnos när hon var 1 år korrigerat, i november. Det är en högersidig funktionsnedsättning hon har, hemiplegi, men den är svår att se om man inte vet och hon började krypa för snart två månader sen! :) Jag förstår precis hur du menar med att man inte tar något för givet... en dag i taget, ett utvecklingssteg i tage.... Lycka till med er lilla prinsessa!
SvaraRaderaFantastiskt bra skrivet! Jag känner igen mig så otroligt väl i det du skriver. Vår son föddes i vecka 25+1 och var kraftigt tillväxthämmad så han vägde bara 442 gram. Han är nu ett år korrigerat (snart 16 mån okorr.). Han fick en syrebrist i hjärnan innan han kom ut eller strax efter. Vi försöker verkligen njuta av nuet och strunta i vad han kan om en månad eller ett år, men det är jättesvårt! Jag tycker i alla fall att Fredrika verkar vara jätteduktig! Heja er!
SvaraRadera