Ett år sedan...

Idag är det ett år sedan Freddie kom ut till oss, och fortsatte sitt fosterliv utanför magen.
Det har varit en märkligt omtumlande dag. Oväntat känslosam. Många minnen har kommit tillbaka, men den starkaste känslan har varit lycka. Lycka över att den här dagen är så olik den för ett år sedan. Det som var den längsta kvällen och natten i mitt liv.
Vårt nästa barn. Vår lilla skatt som legat varmt och skyddat i mammas mage, var inte kvar där.
Hon var fyra timmar gammal. Vi var i total chock. Vi hade fått komma upp från förlossningen till Neo-IVA och vi stod där. Vilsna. Min fru i sockor, bara ben, sjukhusrock och kanylerna kvar i armen. För första gången gömda bakom det pansar, som höll tillbaka paniken. Vi såg på det som var vår dotter. Ett foster. Inget brosk i öronen, tunn tunn hud, en tub i munnen, smala ben och armar utan underhudsfett som sprätte till då och då. Precis som i magen. Filtar och band av flies höll henne på plats. Vi fick lära oss hur vi skulle sprita våra händer för att få röra vid henne. Vågade inte först. Ville kanske inte känna katastrofen.
Det dygn som inletts några timmar tidigare skulle bli det mest stressande i mitt liv. Sekunderna kändes som timmar. Hjärnan registrerade och tog in allt. Veckan som följde kändes som ett år. Året som följde skulle bli en resa från ett upplivningsrum, där mitt barn fick hjärtmassage, där jag bad till gud att hon inte skulle klara sig för att jag så starkt kände att allt var så fruktansvärt fel. Till att jag stod i en kyrka, med min älskade fina dotter i famnen, med min familj och äntligen fick döpa henne. Då jag kände förtröstan och att Gud nog hade förlåtit mig för att jag vacklat i min kärlek till mitt barn. De där första minuterna av hennes liv.
Det akuta skedet, innan vi nog kunde hoppas att Freddie skulle överleva på kort sikt, var ungefär tre veckor långt. En oerhört pressad tid. Tiden innan vi vågade tro att Freddie skulle överleva en längre tid, var nog tre månader.
Den första tiden gick hjärnan på huögvarv. Jag var extremt reciptiv och tiden kändes oändligt utdragen och långsam. Några månader senare var det tvärtom. Jag gick som i ett töcken, och tog inte in saker omkring mig. Tiden bara flöt förbi. Till idag. När jag själv väljer hur jag uppfattar världen omkring mig.
Idag har vi inte firat Freddies födelsedag utan vi döpte henne istället. Dels för att dagen är förknippad med så starka känslor, och dels för att vi känner att Freddie inte är ett år gammal, bara för att hon varit ute i världen sedan ett år. Hon är så tydligt åtta månader. Men nästa år blir det nog tårta den 27:e december!
Här följer en text som jag skrev om den första tiden:

Just nu ligger ett litet litet barn och kämpar. För sitt liv. Som kan bli stort.
Just nu drar en gammal människa sitt allra sista andetag. 
I ring står de och håller varandras händer.
Dansar en långsam  skådedans, med blickarna riktade inåt och ryggarna vända mot världen.
Vi kommer vi inte åt. Att se. 
Så vänder de sig om.
Svävar en sekund i luften med öppet bröst.
Och drar ett andetag. Sitt sista. Eller sitt första.