Det kommer så oväntat. När det händer. Dagarna flyter ihop och vardagens göromål stressar oss att längta till nästa dag. Som blir likadan som var dag. Vi lever sida vid sida med Freddie. Och vi tränar och tränar. Mattan i vardagsrummet kallas för Freddies Bootcamp.
Men härmodagen var jag på BVC men henne för en vaccination. Hon satt i mitt knä medan jag pratade med BVC sköterskan. Hon studsade lite i min famn och ville ställa sig upp, så jag lät henne stå i mitt knä och höll henne runt höfterna. Så var den där igen. Känslan av att hon plötsligt hittade lite balans. Jag hade känt den förut, under någon sekund när vi tränat, men nu satt den i lite längre. Jag släppte henne. Och hon stod. Stod tull. På egna ben. På ett vingligt underlag som var mina lår. Jag höll mig alldeles stilla, men inom mig bultade hjärtat och en helt obeskrivlig lycka började rusa upp från magen. -Titta, sa jag. -Titta, vad hon kan! Sköterskan häpnade men hon förstod nog inte hur stort det var. Mässlingsvaccinationen, som Freddie fick som belöning för sin prestation, gick som en dans och när jag tröstat henne färdigt åkte vi hem. Lite fortare än vanligt, för jag ville hem och försöka få henne göra om det där igen. Väl hemma satte vi oss på köksgolvet. Hon var inte alls sugen på att stå, men plötsligt tog hon istället upp en stor maracas med sin högerhand. Den dåliga! Hon skakade den bestämt upp och ner, fyra gånger, för att lyssna på ljudet! Jag var helt mållös. Med ens hade hon visat att hennes arm kanske hade tagit åt sig av träningen, och att hon minsann tänkte använda den. Min stora lilla dotter. För andra gången, i mitt och min dotters liv, kom den där spociella känslan av lättnad och babylycka tillbaka. Och precis som när hon tog sitt första egna andetag grät jag. Men nu satt jag och grät på köksgolvet. Med Freddie i famnen. Av lycka. Eller av sorg i mig som varit förknippad med hennes diagnos. Sorg, som gjorde sig hörd när en del av den lämnade mig.
Men härmodagen var jag på BVC men henne för en vaccination. Hon satt i mitt knä medan jag pratade med BVC sköterskan. Hon studsade lite i min famn och ville ställa sig upp, så jag lät henne stå i mitt knä och höll henne runt höfterna. Så var den där igen. Känslan av att hon plötsligt hittade lite balans. Jag hade känt den förut, under någon sekund när vi tränat, men nu satt den i lite längre. Jag släppte henne. Och hon stod. Stod tull. På egna ben. På ett vingligt underlag som var mina lår. Jag höll mig alldeles stilla, men inom mig bultade hjärtat och en helt obeskrivlig lycka började rusa upp från magen. -Titta, sa jag. -Titta, vad hon kan! Sköterskan häpnade men hon förstod nog inte hur stort det var. Mässlingsvaccinationen, som Freddie fick som belöning för sin prestation, gick som en dans och när jag tröstat henne färdigt åkte vi hem. Lite fortare än vanligt, för jag ville hem och försöka få henne göra om det där igen. Väl hemma satte vi oss på köksgolvet. Hon var inte alls sugen på att stå, men plötsligt tog hon istället upp en stor maracas med sin högerhand. Den dåliga! Hon skakade den bestämt upp och ner, fyra gånger, för att lyssna på ljudet! Jag var helt mållös. Med ens hade hon visat att hennes arm kanske hade tagit åt sig av träningen, och att hon minsann tänkte använda den. Min stora lilla dotter. För andra gången, i mitt och min dotters liv, kom den där spociella känslan av lättnad och babylycka tillbaka. Och precis som när hon tog sitt första egna andetag grät jag. Men nu satt jag och grät på köksgolvet. Med Freddie i famnen. Av lycka. Eller av sorg i mig som varit förknippad med hennes diagnos. Sorg, som gjorde sig hörd när en del av den lämnade mig.
Har varit inne och läst några gånger nu och ville bara säga att du skriver så bra och vilken tjej hon verkar vara, er Freddie!
SvaraRaderaTack snälla du! :-) Hon är verkligen fantastisk. Jag ska lägga upp lite bilder snart!
SvaraRaderaAv ren slump hamnade jag här....och av intresse förstås. Ser Elin på OD:s Caprice och har även haft förmånen att köra med henne i Högalid. Och så vet jag att du valt sånginriktning, utöver det du beskriver här såsom livsinnehåll. Det är märkligt vilka vägar livet för en på, jag fick en nu 15-årig prinsessa med Aspergers syndrom. Kanske väljer våra speciella barn lämpliga föräldrar, vem vet? Önskar dig och din familj all tänkbar lycks, Suzanne barnkunskapslärare AF i forntiden.
SvaraRadera