Hej. Jag är en stressad och dålig förälder ibland.

Jag hade visserligen sovit dåligt natten innan, men inte ovanligt lite. Vädret under dagen hade effektivt hållit oss från att gå ut, och jag hade varit ensam med barnen på hotellrummet sedan halv två på eftermiddagen. Nu var klockan åtta på kvällen.  Freddie hade, efter flera vällingar i famnen och barnvagnskörning i korridoren,  motvilligt somnat strax efter sju och låtit mig få en stunds vila medan sonen tittade på DVD i sängen. En stunds vila. Så skönt. Men efter en stund skulle också han gå och lägga sig... Hur skulle vi göra för att inte väcka dottern? I ett litet hotellrum. Att få en fyraåring att lägga sig ljudlöst är i stort sett omöjligt och Freddie är så oerhört lättväckt.
Spånningen blev... kortvarig. Det räckte med att han kravlade sig ur hotellsängen så öppnades Freddies ögon.
 -Heeej, sa han genast glatt. - Shh, sa jag skarpt. -Gå in och kissa! 
Jag tittade ner i barnsängen. Freddie såg upp på mig, med sina klara blå ögon, och jag förstod omedelbart att hon inte skulle somna om. Hela läggningen hade varit förägäves! Nu var det bara att börja om igen men med två barn den här gången. Paniken började smyga sig på. Paniken, för vad?  Vad skulle jag göra istället? 
Jag var ju på ett hotellrum som var varmt, torrt och tryggt. Med två varelser som var två små fantastiska knippen, av till hälften mitt blod och min vilja, som jag aldrig borde kunna få nog av. Dessutom var det ju lördag. Imorgon skulle jag säkert kunna sova middag om kvällen skulle bli sen. Egentligen fanns det ingen som helst anledning till att jag inte kunde lägga mig tidigt tillsammans med dem, i dubbelsängen, och sova jag med. 
Men... jag ville inte. Det passade inte mig.  Jag ville ha egen tid. Jag ville sitta framför TVn och äta min jåvla Bärry eller nåt. Jag ville bli mig själv igen.  
För dessa behov växte sig min frustration större och större. Jag sökte i väskan efter min sons tandborste utan att hitta den. Jag var ju alldeles för irriterad för att leta effektivt. Istället rotade jag runt bland sakerna, tills armen fått nog av det idiotiska försöket, och så slet den upp en tröja och ett par strumpor och kastade dem tvärs över rummet. 
-Vad gör du? -Vad letar du efter? frågade min son med sin fyraåringsoro i rösten. 
-Förlåt, svarade jag. -Jag är så trött, sa jag och la hastigt Freddie i barnsängen. så jag skulle kunna leta med båda händerna. 
Med pepprande självkontroll härdade jag ut hennes upprörda skrik och letade systematiskt igenom väskan. Snart hittade jag tandborsten och gav den utan ett ord till min son.
Han tittade på mig och gick in i badrummet. Mognade ett par år på två minuter och gjorde hela sin kvällstoalett, för första gången helt på egen hand, utan konst. 
Jag stod där och vyssade Freddie. Fylld av självförakt. Rasande instängd, med en kropp som längtade att slå sig fri. Kasta något, slå i väggen eller drämma näven i bordet. En urladdning. Men jag hade ju min dotter i armarna. Hennes späda åtta kilo var med sin blotta existens hindret för mina åttio kilo att ladda ur. 
Hennes existens och min hjärna. Min lilla gnutta kvarvarande impulskontroll som hela tiden valde åt mig att vara still. Ett val varje sekund. Ett val att hålla sig borta från det svarta. Ett val som krävde hela mitt intellekt och min uppfostran till en civiliserad människa. Att inte hantera sitt barn illa. 
Hur klarar sig andra? Hur klarar sig de med sämre impulskontroll? Som kanske är ännu tröttare. Ännu mer stressade. Det gör dom inte.
Så kom min son ut från badrummet.  -Bra, sa jag till honom. -Jättebra att du fixade det där helt själv. Han såg inte övertygad  ut. 
Han la sig på ena sidan av hotellsängen med huvudet på kudden och vi såg på varandra. 
Min dotters ögonlock började gunga med i takt med guppandet och jag började med ens återfå kontrollen. 
Hon skulle somna. Det var över för den här gången.