Just nu är jag ensam hemma. Egentid. Så åtråvärd innan, och så jädra tråkig när man har den.
Jaja. Jag passar på att skriva lite om Freddie.
Den sista månaden har utvecklingen verkligen tagit fart. Hon ålar sig fram, ställer sig upp mot möbler och gnager på kläder, sladdar och tidningar. Alltså på allt utom bitringen!
Det verkar som att medvetandet har tagit ett skutt framåt. Hon kommunicerar på ett helt annat sätt än tidigare. Svarar med samma ljud, leker tittut på eget initiativ och sträcker sig efter oss när hon vill något. Talet har långt kvar, men ett lång Mmmmmm betyder oftast mjölk och sova. Ett mamamamama betyder oftast - mamma! Och ett bababababab betyder antagligen oftast - pappa... men det kan också vara - jag har bajsat...pappalivet är hårt!
Hon har blivit mycket känsligare för att ha barnvakt och gråter ofta vid separationer. Så nu är vi lite mer metodiska än vi var förut. Vi försöker stanna med barnvakten åtminstone en halvtimme varje gång. Det bästa vore att inte behöva barnvakt, men det blir nog svårt.
Å andra sidan grät hon också när barnvakten gick häromdagen! Hmm...Så mycket har hon väl inte varit här?
Vi tränar henne motoriskt och tycker det ger resultat. Oftast går det bäst om hon är på bra humör och d blir roligt. Då går vi med henne, tränar henne att stå på knä och krypa och att greppa saker. Att träna till musik eller sjunga barnsånger för henne samtidigt, fungerar väldigt bra.
I februari måste vi åka utomlands och jobba och då flyger vi med Freddie för första gången. Storebror hade ju eget lufthansakort när han var så här gammal, så nu tycker vi att det är dags! Nej, det känns faktiskt sådär att flyga med henne, men vi ska förbereda oss så gott vi kan. Kolla upp sjukhus och se till att hon får mässlingsvaccinet tidigare osv...
Just för flygresan prepar vi nog nässpray i förväg och har gott om välling under start och landning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar