Jag blev inte överraskad. Känslomässigt hade det redan sjunkit in.
Och jag hade försonat mig med tanken. Och hoppet levde vidare i mig med full kraft.
Att det inte var så illa. Att nervernas vindlingar skulle ta vägen någon annanstans.
Dit där det fanns liv. Dit där det fanns svar.
Ändå kom verkligheten in med beskedet. Och med det, tvivel.
Kärlek och hopp är oändliga. Men rubbas lätt av ovarsam verklighet.
Kanske var min faderskärlek bara ett oönskat flum.
Men inget är trots allt bestämt. Ingen har sagt att det kommer bli allvarligt. Eller svårt.
Men någon har sagt, att det finns ett fel.
Långsamt, långsamt tar nog hoppet över och ger kraft till oss att börja verka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar