Den första juni slutade jag jobba och gick på semester. Samma dag slutade jag att skriva om Freddie. Nu börjar jag igen. Varför jag slutade vet jag inte. Det var inget medvetet beslut, men jag kände att det inte fanns något mer att skriva. Det var inte riktigt sant, för de fanns massor. Kanske kommer det upp under hösten.
Minnet av den dramatiska vintern och våren börjar blekna. Nu är Freddie en rätt stor tjej. Nära sex kilo tung. 68 cm lång och fantastiskt söt. Att hon kommer finnas kvar hos oss nu är lika sannolikt som för alla andra barn. Hon ler och hon skrattar fint när man kittlar henne under armarna. Tittar på lampor.
Men jag kliver utanför varje dag och undrar hur hon mår. Om de små hjärnblödningar hon fick kommer sätta några spår. Hur små de än, var satt de i lillhjärnan och de är aldrig bra, har jag förstått. Lillhjärnan styr kroppens motorik och eventuella avvikelser märks ofta inte förrän barnen blir större och utmanas motoriskt.
Det är nog det hösten och nästa vinter kommer handla om. Motorik, kognitiv förmåga och utveckling.
Redan nu är det så att Freddie inte är helt liksidig och att hon har små spasmer i sin vänstra arm och sitt vänstra ben. Men vem vet. Det är tillräckligt mycket för att vi skulle ha sökt BVC för länge sedan med storebror, men nu vet vi ju vad bakgrunden så nu väntar vi bara och hoppas att det ska försvinna. Det verkar bli bättre...
Under tiden gör jag lite egna gymnastikövningar med henne. Den arm som gärna böjer sig inåt övar vi på att böja ut och det ben som är stelt får sparka lite extra. Jag tänker att musklerna behöver lite stretch och variation och att det kanske sänder någon slags impulser tillbaka till hjärnan att de rörelserna också är bra att ha.
Freddie har hållit sig frisk under hela sommaren. Eller, vi har hållit henne frisk. Eller, vi har hållit oss undan.
Det har varit smärtsamt ibland, och vi har gjort många närstående och vänner besvikna med inställda möten och resor. Men vi hade inte gått vilse i orosland. Det var ett aktivt och medvetet beslut att göra allt för att hålla henne frisk fram till hösten.Det är ändå så att ingen ännu vet hur Freddie skulle reagera på en infektion. Kanske får hon astma och får börja med inhalationer för några år framöver. Kanske skulle vi behöva bo på Sacchska igen. Kanske inte. Vem vet. Men.
Jag känner att det vi gjorde, var värt det. Kanske kommer andra förstå det så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar