Lugnaste dagen på SÖS hittills. Skönt. Alla börjar väl lära sig mer om hur hon fungerar och det är jätteskönt. Idag hade vi ett samtal med överläkaren där han faktiskt medgav att man tolkat det från KS att man Freddie var en stabil 28-veckors baby och att man inte var riktigt förberedd på verkligheten att hon är en rätt instabil liten tjej om än duktig för att vara så liten. Jaja.
Man tycker inte att hon går upp i vikt riktigt som hon ska, så hon ska få tillägg till i sin mat.
På eftermiddagen fick jag ha Freddie på bröstet i nästan fyra timmar. Helt fantastiskt. Hon sov och behövde bara en procent syrgas!
Känslan av att ha en så liten varelse, under ett täcke hud mot hud, är otrolig.
Hon är som en liten trött fladdermus eller en varm groda som inte kan hålla koll på någonting. Armarna och benen är så smala och måste hållas ihop.
På sjukhuset kallar man ofta extrema prematurer för "omogna". Men det är ingen bra beskrivning. Ordet omogen associerar jag med något litet, hårt och grönt.
Freddie däremot, är pytteliten, alldeles röd och jättemjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar