Natten blev ändå bra och systrarna fick iväg hennes odlingar. Idag har hon varit ganska pigg trots många apnéer, så vi hoppas att det fortsätter så. Vi fortsätter att öka matmängden, även om vi halkade efter i matplanen lite. Nu får hon i alla fall sex ml varannan timme och imorgon prövar vi med sju.
Just nu ligger hon och sover så jag sitter i fikarummet och väntar. Det känns onödigt att störa henne genom att sitta och stirra på saturationsmätaren
(http://www.google.co.uk/urlsa=t&source=web&cd=1&ved=0CBkQFjAA&url=http%3A%2F%2Fen.wikipedia.org%2Fwiki%2FPulse_oximeter&ei=Cx-sTfvuAsnDswa5ybiPCA&usg=AFQjCNE9J7Y03FmsmNbxXzLUHgAviJ2-Yg) bredvid kuvösen...
Annars har de sista dagarna varit oväntat...tunga. Hon mår ju bra?! Men vägen känns så oerhört lång. Bara det att tre veckor gått och att det fortfarande återstår minst tre månader innan vi kanske får komma hem, gör att en viss trötthet infinner sig Och de känslomässiga påfrestningarna minskar ju liksom inte. Ju mer vi knyter an till henne, ju mer monterar vi ner skyddet som chocken byggde upp. Så när vi äntligen fick hålla henne hudnära var det inte bara hon som fick komma in. Jag tror jag har sprintat lite i chock, i ett känslomässigt maratonlopp...
Men hur långt springer man inte för en dotter! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar