Det kändes annorlunda att hålla i Freddie idag.
Som att framtiden fick vara med i tankarna.
Att jag har alla chanser att se henne växa upp och lära sig gå och prata.
Att vi skulle lära känna varandra, hon och jag.
Jag har varit så kär i vår dotter, och försökt att skydda henne från allt ont.
Men nu var kärleken inte längre laddad med kampvilja och beredskap.
Inte blandad med rädsla och förbehåll. Den var bara lugn. Och glad.
Har läst igenom hela din blogg och är så lycklig för er skull att allt ser ut att gå bra med er lilla tjej!:)
SvaraRaderaHar själv en son som är född i v 33+1, 2 075 gr och 44 cm. Han föddes 1998 och är idag en fullt frisk blivande tonåring. Han har ju inte ens varit i närheten av allt Freddie gått igenom, men fem veckor på sjukhus fick vi. C-pap, solning och amningsträning har vi gått igenom.
Ha en riktigt härlig påsk!
Kram Anna