Ska sova nu. Och kan inte. Ligger och funderar på morgondagen. Imorgon när Svante och jag vaknat, ätit frukost och duschat av oss ordentligt ska vi sätta oss i bilen och åka och hämta Freddie och mamma. Det blir en kort bilfärd. Från Enskede till SÖS tar det knappt tio minuter.
För exakt tolv veckor sedan, gjorde jag och Elin samma resa. Fast då var det mörkt, snö och tjugo grader kallt. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss. Undrar om vi vet det nu.
Hemma är allt ordnat. Allt är städat. Barnsängen är bäddad, med sänghimmel, precis som den på sjukhuset. Alla sängkläder är tvättade. Barnkläderna i stl 44 är tvättade och strukna och inlagda i garderoben. Skötbordet är uppsatt. Svantes barnvagn är intagen från garaget, tvättad och uppställd. Till och med bilen är tvättad. Bärsjalar är inhandlade och vi har varit på apoteket och köpt allt möjligt bra. Uppsatt, inköpt och uppställt. Förberett. Vi har förberett oss.
Jag önskar att det räckte. Jag önskar att livet inte överraskar oss igen, som den dagen för tre månader sedan. Jag önskar att vi snart inte ska behöva tänka på framtiden med små förbehåll i bakhuvudet.
Kanske är det att begära för mycket. Vem kan önska sig det ingen av oss vet.
Det känns det jobbigt. Jag undrar hur jag vi ska orka.
Men när jag ser Freddie imorgon. Hur stor hon är. Och när jag får se Elin på sjukhuset och se att hon har packat ihop alla våra saker för att åka hem. Och när jag får ta den där bilden jag drömt om. Den av hela familjen med Freddie i bilstolen, som jag sen ska lägga ut här på loggen.
Och när vi har kommit hem och Freddie ligger i sin säng. Och vi ser att allt gått bra, och att hon visst klarat av resan utan att sluta andas. Då spelar det ingen roll.
Då är nuet allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar