Idag var en nervös, men stor dag. Vi skulle göra ett första försök att koppla ur Freddies syrgas och andningsunderstöd - CPAP.
Jag var helt emot det och ville inte pressa Freddie, och det hade oroat mig de sista dagarna. Men överläkaren ville göra ett försök. Och så blev det.
Vi bytte blöja, tog av henne mössan och gjorde rent henne och sen - stängde vi av.
Det blev tyst. Väldigt tyst, när suset från maskinen försvann.
Och jag tänkte att; det här klarar hon aldrig. Men så lugnade jag mig och ansträngde mig för att titta på henne utan oro.
Hon låg och tittade sig omkring med stora ögon. Lite förvånad över att det var så tyst. Men helt lugn. Bröstet hävde sig regelbundet. Inget skrik. Ingen panik. Vi flyttade över henne till vågen och vägde henne med en filt. Hon var fortsatt hur lugn som helst.
Vi hade ju plockat bort all övervakning av puls och saturation, så jag var fortfarande lätt nervös, men jag försökte att läsa av hennes hudfärg och ansiktsuttryck för att se hur hon mådde.
Hon låg där. Helt naken. Utan apparater. Ansiktet var öppet och hon var så fantastiskt fin. Efter fem minuter mådde hon fortfarande bra. Otroligt.
Då tog jag upp henne i famnen under sjukhusrocken och satte mig i vilstolen.
Vi kopplade in alla sladdar, EKG, andningsfrekvens och saturationsmätare, för att se hur hon klarade sig. Jag överdriver inte om jag säger att det var en viss spänning bland alla i rummet innan alla mätarna kom igång.
Men så kom värdet upp på skärmen igen. 100% syresättning!
Allt var perfekt. Hon andades själv och hon mådde bra...Då började jag att gråta.
Det blev babylycka i rummet. Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar